BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När det gäller sexuella trakasserier i skolan bär diskrimineringsombudsmannen (DO) ansvaret för att ställa skolan till svars för bristande åtgärder. Men DO driver inte gärna dessa ärenden till domstol. I sin senaste årsredovisning skriver DO:
DO bedömer att en rättsprocess i många fall inte är förenlig med samtliga inblandade barns bästa. Det är exempelvis olämpligt att barn, direkt eller indirekt, utpekas som medvetna förövare till sexuella handlingar.
Det finns alltså en rädsla för att stämpla barn som sexualförövare och en bild av att barn som utsätter andra för denna typ av brott troligtvis inte är medvetna om vad de gör.
Att varken utreda eller driva ärenden till domstol, leder till att unga förövare inte lär sig ta ansvar för sina handlingar och att offret kränks ytterligare en gång, av en handfallen vuxenvärld, som gömmer sig bakom det som ofta kallas för “barnperspektivet”.
Statistik över sexuella trakasserier i skolan, ett fenomen som går långt ner i åldrarna, visar att det här inte är något vi kan fortsätta blunda för. I en polisrapport från åren 2011 till februari 2016, framgår det att skolan och sociala medier är de platser där det är vanligast att ungdomar råkar ut för sexuella trakasserier och övergrepp. Att ofredanden på sociala medier är överlägset det största problemet visar tydligt att i de forum där barn lämnas obevakade av vuxenvärlden är risken större att de behandlar varandra illa. Det skär sig med vårt samhälles föreställning om barns oskuldsfullhet.
Psykologen Börje Svensson har sedan 90-talet arbetat med barn som har utsatt andra barn för sexuella övergrepp. Han anser att det är bra för unga att bli förhörda och konfronteras med vad de har gjort.
– Det är ofta svårt att tala om, men i polisförhör blir det konkret. Polisförhören kan också ligga till grund för behandling där man sedan fyller på med frågor om känslor och varför man har vissa beteenden.
Att erkänna att man har gjort fel är ett första steg mot utveckling och förändring. Samhället har väl ett ansvar att leda unga förövare dit? Det utesluter inte heller en insikt om att förövaren samtidigt behöver stöd för att kunna förändras. Men varför är inte Börje Svenssons resonemang självklart?
Det finns liknande tendenser när andra marginaliserade grupper begår brott. När exempelvis kvinnor begår sexualbrott tenderar vi att se dem som offer. Det antas inte ligga i kvinnors “natur” att begå (framför allt inte denna typ av) brott.
De som kämpar för marginaliserade gruppers rättigheter verkar ha ärvt de förtryckande strukturernas synsätt på de här grupperna. Nämligen att de enbart är offer, inkapabla att vara fullständiga individer, som kan ta ansvar för sina handlingar och därmed ta makten över sina egna liv.
Jämlikhet kräver att var och en behandlas som en hel människa med såväl rättigheter som skyldigheter. När barn eller kvinnor enbart ses som offer, som hela tiden ska skyddas och räddas, fråntas de här grupperna agens (alltså förmågan att kunna göra saker). Det befäster deras underordnade position.
Unga förövare kräver självklart annorlunda åtgärder än vuxna förövare. Men i grunden handlar det om ett och samma förhållningssätt. Förändring kräver både stöd från samhället och att den enskilde får insikt om det egna ansvaret för sina handlingar.
Svårigheten med att hantera sexuella trakasserier mellan barn avslöjar en grundläggande föreställning om sexualitet som något skamligt eller smutsigt. Barn (liksom kvinnors) förväntade avsaknad av sexualitet likställs med en slags oskuld eller “renhet”. Om vi vill kämpa mot marginalisering av dessa grupper kan vi inte förstärka synen på deras oskuld. Att vara människa innebär en förmåga att göra både gott och ont. Alla människor gör både gott och ont. Men ingen gör det oberoende av den kontext de befinner sig i.
För att bättre kunna hantera sexualbrott bland unga på ett konstruktivt sätt måste vi sluta stämpla barn som rena och oskuldsfulla och sluta se på sex som något skamligt. Vuxnas ansvar är att lära unga att ta ansvar för sina handlingar och hur vi tillsammans skapar ett samhälle där vi alla oavsett kön och ålder (såväl som klass eller etnicitet och så vidare) får möjlighet att förändra skadliga beteenden.
