52 år efter invigningen har Socialdemokraterna i Göteborg runt 16 procent i mätningarna inför kommunalvalet, och står tillsammans med Alliansen i färd med att sälja ut 300 av allmännyttans bostäder vid Marconigatan, mot de boendes vilja.

De boende har rätt i sin misstro – miljonprogrammen utgör en het marknad för investerare, där slutmålet är att sälja med vinst snarare än att göra långsiktiga och stabila investeringar i hela fastigheter eller bostadsområden. Billiga hyresrätter är den form boende som efterfrågas mest, samtidigt som hyresgäster hos allmännyttans bolag är mer nöjda och har större inflytande än de som bor hos privata värdar.

Under de senaste sju åren har dessutom hundratusentals hyresrätter försvunnit genom ombildning över hela landet. Göteborg följer trenden. Mellan 2010–2017 försvann 14 528 hyresrätter, medan 11 598 nya byggdes. En nettoförlust på 2 930 hyresrätter.

Är köparen Skandia en långsiktig, ansvarstagande värd såsom Victoria Park profilerade sig som innan försäljningen till en tyska riskkapitalister?

Skandia köpte bland annat 2 000 lägenheter i Täby av kommunen, för att sälja dem vidare några år senare. Spelar det någon roll hur långsiktigt Skandia ser på sitt fastighetsinnehav om exitpriset är för bra för att tacka nej till? Detta skedde i Halmstad med affärslokaler man planerat att utveckla. Frågan om moral och hållbarhet är knappast relevant för bolag som verkar på en marknad, följer dess lagar, och vars underleverantörer man inte ens brytt sig om att kontrollera.

Under vintern ville kommunen sälja nära 300 lägenheter i Rannebergen. Affären föll när polisen larmade om att bolaget använde sig av underleverantörer med grovt kriminella kopplingar.

Att varken S eller Alliansen har lärt sig av sina misstag vittnar om en dyster framtid för hyresgäster  –  för det är nettoförlusten på nära 3 000 hyresrätter som blottlägger styrkeförhållandena mellan marknad och det allmänna.

Efter alliansårens stiltje byggs det som aldrig förr. Ändå går det inte att upprätthålla det bestånd som skulle behövas när människors hem och trygghet, de mest grundläggande behoven vi har, omvandlas till investeringsobjekt.

När människor som söker samhällets stabilitet hos allmännyttan får sina hem sålda till aktörer som inte kan erbjuda långsiktigt ansvarstagande på samma sätt som allmännyttan gör, då behövs en mer aktiv bostadspolitik för att hindra marknadens destruktiva effekter av högre hyror och sämre värdar som tar mindre ansvar.

Stig Westerdahl, docent i företagsekonomi vid Malmö universitet, menar i Dagens Arena att det även förvärrar segregationen.

– Den här utvecklingen tvingar bort en massa människor från miljonprogrammen och vi kan komma att få färre områden, men värre i meningen att de är ännu hårdare segregerade.

Det är viktigare nu än någonsin att inte elda på segregationen. Mellan invigningen av köpcentret vid Frölunda Torg och den hotande utförsäjlningen av Marconigatan har flera omvälvningar passerat. Världsekonomin växte utan större motstånd fram till oljekrisen 1973. Miljonprogrammen uppfördes och obrutet socialdemokratiskt styre rådde under flera decennier. Sedan följde en rad kriser under 70-talet, några glada år under sista halvan av 80-talet, följt av 90-talskrisen där fastighets- och finansmarknaden drabbades hårt och staten fick öppna en bankakut och skjuta till hisnande summor pengar till samma låneinstitut som ständigt hotar att driva fram en ny bostadsbubbla. Runt millenieskiftet inträffade IT-kraschen, och senast upplevde vi 2008 med den finanskrasch som befann sig ett hjärtslag från att utplåna kapitalismen som ekonomiskt system.

Sedan dess har återhämtningen gått långsamt och klyftorna skenat, samtidigt som politiken sedan 90-talet varit tämligen ensidigt inställd på besparingar i och privatiseringar av, det offentliga.

Det är symptomatiskt att man inte brydde sig om att fråga de boende på Marconigatan om hur de ställde sig till att få sina bostäder sålda.

Det vittnar om en politik som inte bara slutat lyssna, utan som även slutat fråga människor vad de vill och behöver.

Och det står i skarp kontrast till det intressanta arbetet inom brittiska Labour, där bostadsfrågan är het och där man medvetet utgår från idén om att människor själva äger kunskap om hur samhället kan bi bättre. Här välkomnas alla, även icke-medlemmar, att lämna förslag och synpunkter kring politikutvecklingen. I skrivande stund har 337 förslag om bostadspolitik kommit in, från distrikt, klubbar, enskilda och intresseorganisationer.

Så skulle man också kunna arbeta.

Men här skyls statens förlorade kontroll över marknaden bristfälligt över med rop på kontroll över människor, gränser, förorter, invandrare och knäleder. Och då blir det varken laxsnittar eller ballonger till de boende vid det torg som Palme en gång invigde.

Då blir det lappar i trappuppgången om vem som kommer att sälja ens trygghet vidare.