Ett samtal jag var med i hade en uttalad ambitiös ansats att inkludera. En ärligt god vilja, men utgick ändå från att normen är den kulturella medelklassen. En underton av att ”Vi måste knyta andra till oss för att inkludera”. Som om det logiska vore att den stora majoriteten kvinnor knyts till det lilla exklusiva vi-et som har råd, tid eller möjlighet att delta i ett panelsamtal mitt på dagen mitt inne i staden. De allra flesta kvinnor har mer akuta kamper att ta i sina liv, som att få ett schema som gör att en kan hämta i tid på förskolan, att försöka ta sig ur ett hedersliv eller bara att få sin man att hjälpa till lite mer hemma.

Jag brukar tjata om genusglasögonen, att vi måste ha en feministisk blick på samhället. Det tänker jag fortsätta med, men vill också slå ett slag för klassanalys. Hon som inte finns med i samtalen på 8 mars är hon som sitter kvar i kassan på Ica, som just den dagen fått vikariat på äldreboendet, som måste sova inför nattskiftet eller som inte får sjukpenningen att räcka till bussbiljett. Målet med mitt politiska engagemang har alltid varit frihet, att befria var och en av oss från de strukturer som håller tillbaka. Hur jag än vrider och vänder på det så är kön och klass de hinder som är djupast rotade, både i samhället och i oss själva.

I förra veckan släppte LO sin jämställdhetsbarometer som i år har fokus på ekonomisk jämlikhet. Någon tycker säkert det är tråkig gammal materialism, men pengar är fortfarande helt centralt för möjligheten till frihet. Den som påstår något annat har väl helt enkelt råd eller ett tillräckligt stort kulturellt kapital. Men för de flesta av oss är pengar viktigt. Det är så du kan betala hyran, köpa mat och förhoppningsvis ha lite över till något skoj, men det är också det värde någon sätter på arbete. Jämställdhetsbarometern visar med önskvärd tydlighet att vissa människor värderas högre än andra. Den genomsnittliga faktiska lönen per månad är idag 21 000 kronor om du är kvinna i ett arbetaryrke, 26 800 om du är man i arbetaryrke, 33 000 för kvinnor i tjänstemannayrken och 42 100 för män i tjänstemannayrken. En tjänstemanna-man värderas alltså dubbelt så högt som en arbetarkvinna. Tydligare kan inte patriarkatet och klassamhället i Sverige beskrivas.

Ibland möter jag genusförnekare som påstår att det är en slump eller det fria valet som leder till ojämlikhet. Så är det naturligtvis inte. Slumpen är lika tillförlitlig som gud eller någon annan magi, och varken kvinnor eller arbetare är korkade. Vi är helt enkelt hårt hållna av de sociala och kulturella förutsättningar som vårt kön och vår klass ger oss. Den skeva fördelningen av lön och möjlighet till frihet beror på sådant som ojämn fördelning av hemarbete, ansvar för barn och familj, möjlighet till vidareutbildning, friheten att välja sitt liv och makten i det offentliga. Paradoxalt, kan en tycka, så leder ojämlikheten till precis detsamma som det den beror på. Det är maktsamhällets illistiga sätt att hålla sig vid liv. Klassamhället reproducerar patriarkatet, och vice versa.

Likt vänsterkvinnor i generationer före mig så hävdar jag ”ingen klasskamp utan kvinnokamp”. Så fort vi sänker garden eller låter genusglasögonen halka av, så puttas kvinnors rättigheter tillbaka. Men med tiden har jag känt ett allt större behov av att peka på det omvända sambandet: ”Ingen kvinnokamp utan klasskamp”. Till skillnad från Ebba Busch Thor är jag inte besatt av menskonst. Och det är väl heller inte en ny feminism jag efterlyser, men det jag vill ha är en bredare feminism som ser mer och synliggör klass. Feminismen har inte gått för långt, men det har klassamhället.