Det är första gången någonsin jag köper noll klappar. Vi har dragit ner på julklappsbytet rejält de senaste åren, men ändå haft någon form av ”secret santa” – att man drar lott om vem man köper till och sedan införskaffar en enda julklapp – eller utbytt enstaka gåvor i den närmaste familjen. Men i år: ingenting.
Och nu inser jag att julkänslorna, liksom många andra känslor, stämningar, och traditioner, nästan helt uppbärs av konsumtion. Det handlar så klart inte om själva köptillfället – det är inte så att jag fylls av julkänslor när jag blippar mitt Mastercard på Åhléns tre dagar innan jul – utan om det som ramar in mitt besök i butiken: musiken, färgerna, dofterna. Tanken på att slå in ett paket, lämna över det, se reaktionen. Bilden av vad julen ska vara.
Jag har alltid älskat att ge gåvor. I min telefon har jag en lista där jag skriver upp sådant som släkt och vänner uttryckt, i ord eller på mer diffusa sätt, att de skulle vilja ha. Sedan köper jag det i julklapp eller födelsedagspresent och blir alldeles varm inombords av att bevittna glädjen och tacksamheten.
Själviskt? Sannerligen. Det finns knappast några osjälviska goda gärningar: åtminstone minns jag att gänget i tv-serien Vänner inte lyckades hitta någon.
Men i år får jag inte briljera med min förmåga att snappa upp mina närståendes önskningar, och inte heller med mina paketinslagningar (som jag annars lägger mycket möda på). Jag har helt ställt mig utanför den konsumtionskarusell som är nutida jul.
Och det har varit så oerhört skönt.
Skönt att slippa svettas i butiker eller stå i långa köer hos postombudet. Skönt att för första gången inte kånka på högar av julklappar när jag ska förflytta mig till olika julfiranden. Skönt att äntligen fokusera på det som faktiskt är viktigt: familj, återhämtning, god mat. Skönt att orka umgås och skönt att hinna andas.
Samtidigt drabbas jag av en sorg, och en oro, när jag kommer till den där insikten om att julkänslan är så tätt förknippad med konsumtion.
Hur ofta umgås vi utan att konsumera? Det är nästintill omöjligt.
För jag har ju ätit lussekatter och druckit kopiösa mängder julmust (jag älskar julmust på ett sinnessjukt sätt och planerar därför att 1. Bunkra julmust innan säsongen är slut och 2. Lansera midsommarmust, eftersom det inte finns någon logisk förklaring till att denna produkt saknas). Jag har ju tänt ljus och satt upp adventsstjärnor och känt doften av amaryllis. Ändå: noll känsla av jul.
Det får mig att inse att väldigt mycket av det vi gör och det vi känner grundar sig i just konsumtion. Hur ofta umgås vi utan att konsumera? Det är nästintill omöjligt om man ses utanför hemmet: de platser vi kan träffas på kräver konsumtion för rätten att vistas där.
I förlängningen betyder det, inser jag, att mycket av det vi bryr oss om, rentav brinner för, är illusioner. Det är en skrämmande insikt. Till slut når den här resan stationen ”ingenting spelar någon roll” och det är en ödesdiger plats att vara på. När hopp och vilja lämnar en människa återstår bara mörker.
Jag tror att vi behöver fundera på vad julen är utan konsumtion. Vad vi är utan konsumtion, eller i alla fall med mindre konsumtion. Det har ju pågått liv innan våra. Lyckliga liv, meningsfulla liv. Människor har funnit värde i annat än prylar. Borde inte vi också kunna göra det?
För det här året är det för sent för mig att komma med uppmaningar inför julhandeln, men jag vill ändå inte komma med pekpinnar om människors julklappar. Det jag vill uppmana till är reflektion – och kanske att våga gå mot strömmen.
Att avfölja influencers och bekanta som får dig att känna köpsug. Att inte gå in i butiken om du inte verkligen behöver handla något. Att inte ge efter för tanken på vem du skulle bli i just det där plagget, eller hur mycket lyckligare någon skulle bli av just den där presenten. Ruset är kortvarigt, och behovet – eller det som känns som ett behov – kommer att uppstå igen.
Leta efter något annat att hålla fast vid, att bry dig om. Knåpa ihop din egen version av julefrid. Jag tar sikte på skogen. Där ska jag hitta min julkänsla, i stället för på Åhléns.
