De som i skolan fick lära sig var man skulle söka skydd om en atombomb sprängts.
Men hotet kan göra en obehaglig comeback. Några ytterst otäcka saker är på väg att hända och kan rucka den världsordning vi vant oss vid under ett par decennier.
Det första är Rysslands ovilja mot att ingå nya kärnvapenavtal. Innan dessa avtal kom på plats ökade antalet kärnvapen kontrollerat. Som mest var de 70 000, nu har de minskat till 12 500.
Men Ryssland har pausat det sista avtal de ingått i. Nu är det ytterst osäkert om de vill ingå ett nytt efter att det nuvarande avtalet löper ut 2026. Då hamnar vi i en situation där kärnvapenspridningen mellan USA och Ryssland blir helt oreglerad.
Det andra är att Kina vill rusta upp sin kärnvapenarsenal. Utrikespolitiska Institutets direktör Jakob Hallgren beskriver i en artikel hur det kan leda till en dominoeffekt där Indien, Pakistan, Iran och Saudiarabien följer efter. Kinas ovilja att teckna avtal gör också att förhandlingarna ifrågasätts av USA.
Som lök på laxen kan vi snart få en oberäknelig Donald Trump i Vita huset. Hans lynniga beteende kan göra att europeiska länder börjar ifrågasätta om de verkligen skyddas av USA:s kärnvapenparaply. Timbro tillhör dem som argumenterat för att Europa därför bör skaffa egna kärnvapen. Risken finns att exempelvis Polen, som känner hotet från Ryssland, gör slag i saken.
Ni hör ju. Någon börjar. Alla andra följer med. Upprustningen är igång och i skolan får barnen snart börja lära sig var skyddsrummen är igen.
I vårt land diskuteras för fullt om Sverige ska införa någon slags lagstiftning mot kärnvapen på svensk mark. I DCA-avtalet med USA saknas sådana förbehåll. Trots att de finns, i olika former, i grannländerna.
Till höger argumenteras för att regeringen gör rätt som vägrar tydliggöra att vi inte vill ha kärnvapen här. Det är bra om Ryssland inte vet om det finns kärnvapen i Sverige. Men ska inte ska göra det så enkelt för ryssarna, tycker till exempel Expressens Linda Jerneck.
De verkar ha missat vad det är som gjort att vi levt i relativ trygghet de senaste decennierna. Nämligen att USA och Ryssland faktiskt vetat precis vart den andres kärnvapen finns. Förutsebarhet, avtal och inspektioner har skapat en tillfällig trygghet mitt i galenskapen.
Det är det spridningsavtalen gått ut på.
Principen kompliceras onekligen av Rysslands agerande just nu. Men det ligger inte i svenskt intresse att kärnvapnens placering blir en gissningslek. Vi bör göra allt vi kan för att arbeta för motsatsen, där så stor transparens som möjligt råder.
Det hela går tillbaka en klassisk säkerhetspolitisk diskussion – den om avskräckning och avspänning. Nu verkar 6 av 8 riksdagspartier vara inne på att avskräckning och upprustning är rätt väg att gå. Inte bara när det gäller vår reguljära försvarsförmåga, utan även när det gäller kärnvapen.
Lockande förstås, i en osäker värld och med en farlig diktator till granne.
Men jag är tveksam till att rätt roll för Sverige är att följa med i den upptrappning vi nu ser från USA, Europa, Kina, Ryssland, Indien och Iran.
Vår roll historiskt har varit en annan. Vi har som litet land förstått att vi gynnas mest av avspänning och nedrustning bland stormakterna.
Många säger att den principen numera är obrukbar. Att den är orealistisk när världen är så orolig.
Men det är just då det behövs aktörer som går mot strömmen. Annars får vi ett nytt kallt krig. Eller ännu värre:
ett varmt.
