Att ”äga” chefen för public service är minst lika viktigt som att ”äga” regeringsmakten. I de flesta revolter intar upprorsmakarna tv-husen innan de ger sig på parlamentet. 

Hamilton har varit bra på att göra de av svenska folket finansierade ”gamla” teveprogrammen tillgängliga för sina kollektiva ägare med SVT Play. I övrigt ser jag hennes chefstid som en nedgång för public service – ett förytligande och en imitation av kommersiell teve som inte anstår folkfinansierade medier. Just nu finns det egentligen bara en uppgift för public service teve och radio: Att använda sina ansenliga resurser till att motverka den mediala och journalistiska utarmningen av Sverige. Att strunta i tittarsiffror och lägga ner all kraft på att ge en så allsidig bild av vad som sker i världen och i (hela) Sverige, som någonsin är möjlig. Att bli ett verktyg för demokratins fortlevnad; att ge folket en mångfacetterad berättelse om läget i världen och landet, något som de kommersiella tevekanalerna aldrig gör.    

Det går inte längre att skylla på att man måste producera ytlig teve för att ”hålla kvar” tittare. Människor håller sig inte längre till någon kanal och utvecklingen har gjort att de kan se vad de vill, när de vill. Är det något slags seger för ett public service-företag om de lockar flest tittare till ett nytt dejtingprogram? Naturligtvis inte. Dejtingfluktarna kommer inte att titta på den dokumentärfilm som följer. Svensk public service borde satsa på att bli de demokratiskt ägda medievärldarnas HBO – kanalen som på det mest uppfinningsrika och modiga sätt skildrar världen med hjälp av fria, icke Bonnier-ägda, självtänkande och modiga journalister, dokumentärfilmare, författare och regissörer. HBO står för fiktion – public service borde stå för sökandet efter sanning. Man kan aldrig påstå sig äga sanningen, men man kan påstå att man på allvar söker den, något som mediekonsumenter i Sverige är svältfödda på, dränkta som vi är i pr, reklam och propaganda. Public service är det enda mediet som är (eller borde vara) totalt oberoende av annonsörer, men ändå ganska rikt, tack vare folkets påbjudna crowd-funding – kollektiva finansiering. Det borde ge skapande journalister och producenter en frihetskänsla som saknar motstycke – de ensamma kan göra allt det som kommersiella kanaler och tidningar inte gör! I demokratins tjänst! The sky is the limit! Istället har Hamiltons public service-tv nogsamt härmat de kommersiella kanalernas flykt från verkligheten, till förmån för tävlingar, dötråkiga timslånga intervjuer med redan kända människor, dokusåpor och kungs- och kändisidioti. 

När den förra, borgerliga regeringen sålde ut radiokanaler för att boosta mångfalden i svensk radio, resulterade det i att alla kommersiella radiokanaler blev likadana: de sänder musik, flams, reklam och skitprat. Mångfald? De flesta radiokanalerna är för övrigt ägda av Bonniers, som av Bonnierägda skribenter hyllas som dem som gjort en stor insats för den svenska medievärlden. Numera köper Bonniers upp biografer och tar ut vinst för att sedan sälja dem. De skapar en otrolig mängd underhållningskanaler i TV4 för att sedan slakta det seriösa nyhetsutbudet, de köper upp Helsingborgs Dagblad och tar makten över Medieskåne, samtidigt som de både vad gäller TV4 och Skåne säger upp skickliga journalister, som landet behöver mer än någonsin i arbetslöshet.

Det har aldrig gått att på allvar skapa debatt i Sverige om Bonniers så skamligt dominerande mediekonglomerat, större än Berlusconis eller Murdochs om man ser till folkmängden. Det beror på att massor av journalister, författare och intellektuella är beroende av Bonniers och har föredragit att hylla dem eller tiga. Och nu är det för sent för dem att klaga; ”kulturelitens” brist på civilkurage har starkt bidragit till dagens nedmontering av både litteraturen, den annorlunda filmen och journalistiken.  Själv tycker jag att vi har de fegaste intellektuella i Europa och att deras nutida marginalisering är deras eget fel. Deras plötsliga klagosånger är bara pinsamma. De förtjänar inte att vara vägledare längre även om Hamiltons SVT
lanserar dem i Fråga kultureliten, en ”elit” utvald av SVT. I mina ögon och öron beror det enbart på att dessa följsamt intellektuella numera bedöms som totalt ofarliga: låt dem babbla i Fråga kultureliten och Babel, en elit skapad av maktintressen, SVT och varumärkesbyggare.

Det ska bli spännande att se vilka som efterträder de av makten godkända intellektuella som samveten. Jag tror att det kommer att bli nördarna och andra intellektuella – de som inte löpt med vargarna – i intimt samarbete med de unga upproriska, Sveriges Occupy-generation, som ännu är på väg. Jag kommunicerar med dem varje dag och de är de som varje dag inger mig glädjechocker. SVT? Bonniers? Vem bryr sig? ”Vi lever i en helt annan värld än den påbjudna och vi är på väg.” Jag hoppas det är sant.