Jag ser det framför mig. Två gamla metallare slinker in i dunklet på någon lunchrestaurang mellan LO-borgen och Sveavägen. Löfven är bekymrad över att partiets siffror inte lyfter som han hoppas och han vet att de egna väljarna är väldigt negativa till marknadens intåg i välfärdssektorerna. Så vad ska han göra? Han ringer LO-ordföranden Thorwaldsson. Han tänker att kanske kan LO hjälpa honom. Lågmält samtalar de med varandra. Vad finns det för väg ut ur det här?
 
2012 höll LO kongress och då tvingade ombuden fram ett beslut om att slåss för non-profitprincipen i välfärden. Den nye LO-ordföranden Thorvaldsson blev säkert överraskad av kraften i LO-ombudens krav men han verkade trots allt axla uppdraget utan att gnöla öppet.
 
Året därpå lade LO fram ett rätt så konkret förslag, och framför allt en grundlig analys, för att kraftigt begränsa vinsterna i välfärden. Man föreslog ett slags samhällsföretag som bara tillåts göra en mycket liten vinst. Men det fanns i förslaget också kryphål för de kommuner som tänkt sig att fortsätta på privatiseringens väg. LO ställde sig inte i vägen för vinster i välfärden men bidrog i alla fall till att få igång en debatt. När Socialdemokraterna höll sin kongress 2013 utbröt strider om denna välfärdsfråga och många fick nog för sig att den mer radikala linjen vann, trots att så knappast var fallet. Jag var där och tyckte inte att de som arbetade i montrarna för de stora vårdkoncernerna i kongresshallen såg särskilt oroliga ut.
 
S-ledningen klarar helt enkelt inte av att hantera denna fråga och det blev ännu svårare när LO spädde på kritiken av riskkapitalister och välfärdsvinster.
 
Så kom då utspelet denna vecka i Dagens Nyheter: LO vill nu att de så kallade parterna ska förhandla om vinstfrågan. Fackföreningsrörelsen ska alltså sätta sig ner med Vårdföretagarna – som lobbar för såväl riskkapitalister som småföretagare i vård och omsorgsbranschen – för att hitta en kompromiss. Jag kan se framför mig hur det lät i det dunkla hörnet på en okänd lunchrestaurang: Den svenska modellen, sa Löfven och lyste upp. Den svenska modellen, svarade Thorvaldsson och lyste upp.
 
Redan tidigt på måndagsmorgonen syntes reaktionerna. ”Hej @LOSverige, jag är med i ett LO-förbund. Läste i DN att vi är för vinst i välfärden, stämmer det? Har vi haft extrakongress?” Så twittrade en underbart satiriskt lagd LO-medlem tidigt på måndagsmorgonen.

Två saker kan konstateras om detta:

1. Den så kallade svenska modellen inbegriper inte längre löntagarna och kanske inte ens medlemmarna i LO. Den där lilla tweeten berättar vältaligt om tillståndet i LO: den nya linjen når medlemmarna via Dagens Nyheter!

2. LO:s ledning har härmed sannolikt begått ett dramatiskt misstag. Ledningen ökar känslan hos medlemmarna av att LO lever i en osund symbios med det socialdemokratiska partiet och att man viker sig för Löfvens extremt undfallande linje i vinstfrågan. Var så säker: detta kommer att avmobilisera åtskilliga inom LO-kollektivet under kommande valrörelse samtidigt som välfärdskapitalet får litet nytt självförtroende efter ett hårt år.
 
Förra året blev det uppenbart att det inom det socialdemokratiska partiet inte längre finns något som kan kallas svekdebatter. Det är helt enkelt så att nästan ingen längre förväntar sig något uppseendeväckande överhuvudtaget från det socialdemokratiska partiet. S-ledningens grundläggande idé nu är att man ska vinna valet på missnöjet med Alliansen – inte på egna meriter. Men i årtionden var just svekdebatter ett stående tema inom arbetarrörelsen: Det talades om rosornas krig när LO och S drabbade samman om t ex sänkningen av a-kassan. "Nu mullrar det i leden" kunde det heta i pressen till långt in på nittiotalet och journalister försökte lägga örat till vad som då ännu var en folkrörelse. Begreppet vänstersosse blev snart ett samlingsnamn på ledsna och arga socialdemokrater.
 
Men allt det där är över nu: Svekdebatter kan inte uppstå om inga idéer eller visioner finns att svika. Förr om åren gick författaren Sven Lindkvist i S-tåget i Stockholm på 1 maj med den underbara hemmagjorda skylten där det stod ”Genomför partiprogrammet!" Det var ett radikalt krav. Idag skulle en sådan skylt framstå som direkt obegriplig.
 
När det gäller LO är läget fortfarande ett annat. Där finns vanligt folk och där finns mängder av förtroendevalda på basnivå som kommer att reagera på LO-ledningens utspel. Sådana röster har dock inte så lätt att göra sig hörda i den allmänna debatten och mainstreammedierna lyfter heller inte fram dem.
 
Så vad ska Löfven och Thorwaldsson prata om på nästa lunch? Svar: Så litet som möjligt, tack.