Terrorn har slagit sönder den svenska idyllen. När den första chocken hade lagt sig reagerade medborgarna och samhället på de vanliga sätten: Starka manifestationer av empati, solidaritet och humanism och krav på ökad säkerhet, övervakning och inskränkningar av de demokratiska rättigheterna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 deklarerade president George W. Bush krig mot terrorismen och vi kan nu mer än 15 år senare konstatera att terrorismen fortfarande lever och frodas. Bomber och granater, mord och tortyr, övervakning och kontroller har inte fått slut på terrorismen. Hur många tusen människor som har dött i krigen och repressionen har vi sedan länge tappat räkningen på, men summan är säkert många gånger högre än offren för terrorn.
Tyvärr tänkte inte George W. Bush, och övriga ledare i västvärlden, längre än till att bekämpa symptomen. Man funderade inte alls på orsaken till att västvärlden skapar sådant oförsonligt hat hos vissa grupper av människor, så totalt att man inte känner några gränser för vad man kan göra. Ingen vet väl säkert hur många hundra miljarder dollar som har lagts ned på kriget mot terrorismen, men den summa som man lagt ned på att komma tillrätta med terrorismens orsaker är sannolikt bara någon procent av denna. Det finns givetvis en rad olika skäl till att hata västvärlden. Men fattigdom, frustration, kränkningar och brist på framtidstro i kombination med bokstavstrogen religiositet vet vi är en bra grund för de som tycker att det är tjusigt att ha martyrskap som sista raden på sin cv.
Det som har hänt sedan den 11 september 2001 är att målen för attackerna har blivit fler. Attackerna 2001 drabbade mål av stort symbolvärde, medan nutidens attacker främst drabbar enskilda enkla människor som har en annan tro eller tolkning av religionen och syftet är bara att skapa skräck och underkastelse. Att tillgripa våld för politiska mål är självklart ett totalt misslyckande och ett erkännande av att tron på de egna argumentens styrka är obefintlig. Det är makten, bara den, man är ute efter. Respekten för alla människors lika värde är underordnad behovet av makt.
Vi som, av någon anledning, räknar oss som utbildade och upplysta människor måste närma oss dessa krafter med respekt för deras åsikter utan att backa en millimeter från vårt fördömande av deras metoder. Vi måste dra fram dem ur deras mörka hålor och diskutera med dem i dagsljuset där vi ömsesidigt kan mötas med argument och motargument, med källkritik och värdegrunder.
Man kan aldrig med våld erövra människors förtroende. Det är bara med rättvisa och respekt man kan bygga en hållbar värld, och i det bygget är människors tankar betydligt bättre verktyg än bomber och granater.
