Vi är inte lediga. Vi har permission från arbetet. Vi är tillfälligt frigivna och redan den första lediga måndagen börjar nedräkningen mot arbetet.

Nästa år, 2018, är det fyrtio långa år sedan den lagstadgade femte semesterveckan infördes. Sedan dess har denna form av arbetstidsförkortning stått helt stilla. Det är häpnadsväckande, med tanke på den revolution i effektivitet som sedan dess ägt rum. I slutet av åttiotalet lovade en socialdemokratisk regering att en sjätte semestervecka skulle införas. Och det började faktiskt med två extra semesterdagar 1991 (27 dagar).

Men de försvann direkt under åstramningspaketen som haglade under nittiotalskrisen och sedan dess har tanken på en sjätte semestervecka varit helt frånvarande i den politiska debatten. Den bärande tanken hos nästan alla politiker är numera att vi bör arbeta mer, trots att de enorma produktivitetsökningar som hela tiden sker självklart borde få oss att föreslå en långsam minskning av arbetstiden.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” Den som yttrade det där var en gång i tiden faktiskt en socialdemokratisk finansminister – Ernst Wigforss. Om Magdalena Andersson i dag skulle säga något liknande finge hon löpa gatlopp i samtliga medier.

Jag tror att det är dags att på allvar föreslå sex veckors lagstadgad semester. När den femte semesterveckan infördes var det inte minst för att jämna ut ojämlikheter i samhället. Många på arbetsmarknaden hade redan fem veckors semester medan andra inte åtnjöt det.

De som har en stark position på arbetsmarknaden kan nämligen förhandla fram längre semestrar, men det är svårare för dem som har en svagare position längre ner på klasstegen. Längre semester kan därför inte lösas inom ramen för den berömda svenska modellen, som säger att det är via avtal som semestrarna eventuellt kan förlängas. Staten måste träda in, för att häva ojämlikheten.

En sjätte semestervecka är ett förslag som skulle passa utmärkt att gå till val på. Veckan kan införas stegvis under loppet av några år, precis som man tänkte göra på nittiotalet. En sjätte semestervecka gynnar framförallt löntagare med låga löner i privata branscher och bland underbetalda välfärdsarbetare och har precis rätt fördelningsprofil för en rödgrön regering. Förslaget har också fördelen att det är mycket konkret. Var och en kan titta i sin almanacka och inse förändringen.

Ja, jag ser framför mig en valrörelsesommar 2018 där den där extra semesterveckan diskuteras på verandor, balkonger, bryggor, badstränder, campingplatser. Ekonomer kommer förstås att hävda att det sänker BNP och på sikt minskar löneökningarna. Löntagare i LO-kollektivet kommer att hävda och framförallt känna något helt annat: fem dagars ytterligare frihet.

När en sjätte semestervecka föreslås kommer ofta invändningen att det är mycket bättre att satsa på en generell arbetstidsförkortning. Det är det som betyder något i vardagen och det är bättre både för jämställdheten, för folkhälsan och för själva demokratin (folk skulle orka engagera sig mer i föreningar och det politiska livet).

Ja, jag håller med om det: en generell arbetstidsförkortning är på lång sikt mycket viktigare. Problemet är bara att inget tyder på att en så stor reform kommer att ens vara i närheten av att genomföras på många, många år. Hela den samlade styrkan hos Arbetssamhället vänder sig emot den. LO diskuterar exempelvis inte alls frågor om lagstadgad arbetstidsförkortning i sina långtidsplaner.

Ett förslag om sex veckors semester är paradoxalt nog troligen lättare att genomdriva eftersom det är tacksammare att argumentera för och har en så otrolig konkretion – och det kan därför faktiskt fungera som en viktig murbräcka mot arbetssamhällets alla ideologer.

För naturligtvis kommer det att visa sig att en sjätte semestervecka kommer att fungera alldeles utmärkt – och om ytterligare tio, 15 år väcks förslag om en sjunde semestervecka. En valrörelse där en sjätte semestervecka diskuteras kan också väcka liv i andra och än mer viktiga idéer om arbetstidsförkortning.

Sommaren är här och våra dagar är räknade.