BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

H&M gör visserligen en del gott, såsom att använda återvunna material i nyss nämnda kollektion, dela ut priser och medverka i hållbarhetsprojekt för unga på Lindholmen. Men det väger inte upp innehavandet av tronen i fast fashion-världen, klädbränningsskandalerna eller återkommande larm om vidriga arbetsvillkor. Senast i februari publicerades uppgifter om att en rapport företaget själva beställt visade att risken för bland annat barnarbete var mycket stor. De är inte ensamma, men den som är mycket stark och så vidare.

I förra veckan kom H&M:s kvartalsrapport och rörelseresultatet var inte ens hälften av motsvarande siffra för förra året. Vad som återstår är ett rörelseresultat på 1,2 miljarder kronor. Försäljningen har uppgått till 46,2 miljarder kronor. H&M-koncernen, som också innefattar till exempel Monki, Weekday, Cos och Cheap Monday, planerar samtidigt hundratals nya butiker. Det finns redan över 4 700.

Angående den ekonomiska situationen så talar företaget om ökande lager, det bör inte finnas varor i lager för mer än 30 miljarder. Obalanser i sortimentet har gett stora reabehov. Vintervädret har gett dålig försäljning av vårvarorna.

SvD kommenterar risken för att H&M inte fortsätter vara ett tillväxtbolag. DI:s live-tv Börsmorgon talar om möjlighet att få till mer onlineförsäljning och att få ner kostnaderna genom hyreskontrakt.

Ingen talar om etiken.

Oavsett om du handlar hos klädjättarna eller inte så är ett stort problem med den nyvakna klimatmedvetenheten att ett stort ansvar läggs på konsumenten. Och som konsument är det ofta svårt att göra rätt. Överkonsumtion måste var och en ta ansvar för, men om det ordinarie utbudet av till exempel kläder ska förändras så måste alternativen tydliggöras. Det måste svida när goda alternativ saknas. Om det hade gjort tillräckligt ont med mediala larmrapporter om missförhållanden så hade H&M konkat för länge sedan.

Vi är långt från gemensamma globala regelverk för såväl miljömässig som social hållbarhet. Alltså måste påminnelsen om varans ursprung finnas i köpsituationen. Allt fler ser miljömärkning som ett säljargument och ganska många kan tänka sig att betala lite extra.

Även för den som håller utkik efter till exempel ”klimatsmart” eller ”hållbart” är det trassligt att veta vad som är vad. Traditionella material är inte nödvändigtvis bäst och att klimatranka textilier sinsemellan är komplicerat. Ekologiskt klingar gott, men bomull kräver enorma mängder vatten och därtill behöver märkningen inte innefatta färgningen. Bambu låter grönt och smart, men kräver stora mängder kemikalier för att bli till textil. Lyocell, eller tencel som är ett fabrikat, tillverkas enligt samma princip men gör av med mindre kemikalier ... Bäst av allt är återbruk, i andra hand återvinning.

Det finns redan en hel uppsjö av märkningar och certifieringar att kika efter. EU:s Eco-label, internationella GOTS, Oeko-Tex Confidence i två varianter, och bomullsmärkningen BCI – till exempel.

Vid sidan av dessa studsar många små ljusgröna blobbar som företagen själva sätter på varorna för att det känns bra i magen med glada gröna tillrop. Ibland innebär de verkligen klimatsmarta saker, ibland är de mest blobbar. Prima greenwashing.

Branschen har långsamt vaknat men om det ska bli lättare att konsumera förnuftigt krävs tydliga politiska åtgärder. Börja uppifrån. Kräv märkning av samtliga plagg hos företag med en viss omsättning – kedjorna har marginaler.

Om modehusen inte kan sätta en oberoende grön märkning på sina produkter så kan de få sätta en tydlig oklarhetsmärkning på prislappen. Tänk en brun blobb med ”inte hållbar” på. Det ska kännas lite smutsigt att handla tveksamma produkter och framför allt att sälja smutsigt. Att ställa om för en jätte som H&M kräver en helt annan inställning till vad de tjänar pengar på och hur.

I förlängningen kan märkningen få utvecklas till en skala. Konsumenterna borde kunna ta ställning till okej/halvkass/ryslig t-shirt.

Masskonsumtionen är ett omfattande problem kopplat till modeindustrin, men till skillnad från till exempel flygen så finns det gröna alternativ att välja. Det är absurt att ekokläder är en nisch för små butiker såsom Thrive eller Eco store, medan modejättarna tjänar storkovan på fast fashion med tillfälliga gröna blobbar.

Så länge politiker inte ställer verkliga krav på att de som tjänar pengar på konsumtionen tydligt redovisar även när de misslyckats så lär Jordens vänner få fortsätta att dela ut Svenska Greenwashpriset. Förresten har jag hört att Annie Lööf nominerats. Ett tveksamt grattis till det!