Elvira Videgren är 17 år gammal. Jag ser en smart, levnadsglad tjej. Hon verkar ha en fin relation med sin bästa vän, som liksom Elvira medverkar i SVT-dokumentären ”Smalast vinner”.
”Den bästa känslan i hela världen är när jag känner mig fin”, säger Elvira tidigt i programmet. Det sätter tonen, visar vad det här handlar om: hur viktigt det är att vara vacker, och, som titeln indikerar: smal.
Reaktionerna på dokumentären har varit enligt förväntan.
Några medger att de knappt vågar ha en åsikt eftersom de själva inte varit ätstörda. Fanny Svärd skriver i Expressen att hon efter dokumentären mår sämre än sin kropp på länge. Hon nästan skäms för att hon inte varit ätstörd. Det om något är ju ett bevis på hur sjuk världen är: det är status att ha haft en ätstörning.
Andra har kritiserat dokumentärens fokus på influencers, med motiveringen att det inte är deras fel, att de bara är människor. Susanna Kierkegaard skriver i Aftonbladet att lösningen knappast är att blocka smala influencers utan att man snarare borde fokusera på elevhälsan.
Själv menar jag att det är helt rimligt att lägga tyngdpunkten på just influencers, och att dokumentären är angelägen. Jag kan nästan beskriva den som en frisk fläkt med tanke på vindarna som blåser.
Tidsandan är inte sådan att man skyddar unga tjejer från influencers, utan att man skyddar influencers från unga tjejers lidande. Intentionerna är kanske goda: man pekar på att influencers är individer, och att de är fria att göra som de vill. Någonstans på vägen glömde man bort att kollektivet inte är något annat än en samling individer, och att ingen vilja är fri.
Ätstörningar och skönhetsideal är ett oerhört komplext ämne. Det finns ingen enkel lösning, det räcker inte att arbeta på en front. Idealen är befästa i vår kultur, i det abstrakta. Därmed är det omöjligt att bortse från påverkan från influencers och sociala medier.
De tjänar pengar på att vi hela tiden upptäcker nya ”fel” på oss själva.
Influencers är så klart en produkt av tiden vi lever i. De har kroppsnojor och utseendekomplex precis som alla andra. Skillnaden är att de har enorma plattformar, där de marknadsför ett utseende och en livsstil som knappast kan benämnas hälsosamma – primärt till unga kvinnor.
De tjänar pengar på att vi hela tiden upptäcker nya ”fel” på oss själva. På flickor som Elvira Videgren, som plågats av självhat sedan hon var liten. Influencers är offer, men de är också förövare, som journalisten Irena Pozar konstaterar i dokumentären.
När man går i behandling för ätstörningar är ett av budorden att man själv ska bli frisk innan man vägleder andra, men i influencerkulturen tycks man vara ovetande om regelns existens. De mår själva dåligt – vissa av dem har ju varit öppna med att de har en ätstörning – men visar konstant upp sin livsstil och ger direkta och indirekta råd till sin omgivning.
Och öppenheten kring den egna ätstörningsproblematiken tycks knappast handla om sjukdomsinsikt och ansvar, som i att man ska gå i behandling och bli frisk, utan som en sorts frikort för att få fortsätta med sina ätstörda beteenden. Jag tror knappast att det är bra för unga kvinnor att veta att maten influencers poserar med bara ska ner i magsäcken och vända.
Många av argumenten som influencers använder sig av när de kritiseras – ”smink och mode är mitt intresse”, ”jag gör det för att jag vill”, ”jag bara råkade bli så här smal” – är typiska argument från personer med ätstörningar och beroendeproblematik.
Det är klart man vill att det ska framstå som att valet är fritt, att inget handlar om tvång. Man vill vinna stöd för sin sjukdom, det är så metoden ser ut. Jag har själv predikat om min förkärlek till kvarg och absurda mängder träning, helt övertygad om att jag inte var sjuk.
Den yttersta konsekvensen av anorexi är döden, som Irena Pozar påminner oss om i dokumentären, och det är värt att upprepa i en tid då många rycker ut till influencers försvar. Anorexi är den dödligaste av alla psykiatriska diagnoser, och även andra ätstörningar har enorma konsekvenser, fysiska och psykiska, på den drabbade och på anhöriga.
Alla förlorar när smalast vinner.
Men vi försvarar influencers rätt att sprida ätstörda ideal hårdare än ungas rätt att slippa utsättas för dem. Alla förlorar när smalast vinner.
”Delat ansvar är ingens ansvar”, heter det ju, och det ringar in svårigheten att komma åt det här problemet. För det är inte en enskild myndighets eller en ensam individs ansvar – det är allas ansvar. Allas vårt ansvar. Där ingår såväl influencers som vården.
Men det senare är ju aktuellt först när olyckan väl har inträffat, när man ska behandla symptomen. Vi måste också angripa roten och då måste vi jobba på flera fronter. Sociala medier-jättarna måste ställas till svars, kanske måste sociala medier regleras för unga.
Och vi måste inse att vi själva – du och jag, allihopa – är en del av den här helheten, av den onda cirkeln, precis som influencers.
Varför skulle våra barn acceptera sig själva om vi bara kan göra det när vi svultit oss eller opererat det vi inte tycker om med oss själva? Hur ska vi någonsin nöja oss om ribban för det genomsnittliga, godtagbara, utseendet hela tiden höjs?
”Det här med att man missar så mycket. Jag missar så mycket fint.”
Elvira igen, denna plågade men kloka 17-åring. Hon är så medveten om hur sjuka idealen är, men likväl fast i dem. Hon vet att livet pågår medan hon kämpar med sig själv, med kroppen och sminket och kläderna.
Vi vill gärna tro att vi är fria. Det är vi uppenbarligen inte. Men vi kan bestämma oss för vad vi ska ägna vår tid åt, vad som är viktigt. Influencers kommer, vare sig vi vill eller inte, att bidra. Jag hoppas att de tänker på Elvira. Eller på sitt eget 17-åriga jag.
