Att bita ihop. 

Att jämföra priser, var finansminister Svantessons snilleblixt.

Jag tillhör de som har mer än snittet i Sverige. Jag tjänar 42 000 kronor före skatt. För mig är det påtagligt hur dyrt det är att vara fattig för närvarande. De besparingar jag lyckas göra beror nämligen nästan uteslutande på att jag aldrig har kassatorsk. Därför kan jag lugnt köpa tvättmedel för ett halvår framåt när det plötsligt finns något prisvärt erbjudande, eller slå till på hela tre Bregott samtidigt när det är ”billig torsdag”. Jag sparar en hel del på det – men har man svårigheter att klara likviditeten till nästa barnbidrag är det inte en möjlighet.  

Hade jag haft en riktig frys istället för en löjlig halvfrys, hade jag kunnat spara ännu mer. Och hade jag dessutom haft en bil som tog mig till köpladorna i stadens utkanter hade jag kunnat spara ytterligare någon tusenlapp i månaden. Ju större materiella resurser, desto lättare att få de lägre priserna. Denna relation är kraftfull och uppenbar för alla som har ögon, men det tycks tyvärr inte dämpa den globala rik-splainingen.

Det finns ingenting som är så ojämlikhetsdrivande som rusande matpriser. Nästan all annan konsumtion kan vi skjuta upp eller avstå. Inflationen må generellt ligga på runt tio procent, men matprisrusningen är mycket högre, drygt 20 procent på ett år. Den som tvingas lägga en stor del av sin inkomst på mat genomlever därför en klart högre inflation än den som bara behöver lägga en liten del av inkomsten på maten. Om matbudgeten har ökat med 2 000 kronor per månad jämfört med förra året, innebär det att jag måste lägga ytterligare 6 procent av min nettolön på käket. För mina kollegor undersköterskorna innebär det att de måste lägga ytterligare 12 procent. Detta är, såvitt jag kan förstå, det enda meningsfulla sättet att tänka kring inflationen.

Regeringens stora insats är att göra ingenting. Aldrig har att-göra-ingenting utmålats så mycket som en dygd som nu. Eftersom många länder omkring oss faktiskt gör olika saker – som prisstopp på basvaror och momssänkningar – får man också anta att snart sagt alla andra länder har missat något som bara Sverige har begripit och att de snart kommer att störta ner i fördärv och brödköer.

Det hade varit lättare att köpa att regeringen motvilligt tvingas göra ingenting eftersom det är bäst i längden om vi haft en S-regering med, säg, en Bosse Ringholm-typ på Finansdepartementet. Istället har vi en regering av högerideologer som nu får uppleva hur inflationen förverkligar deras politiska intresse: Det ska ju vara skillnad mellan högutbildade och lågutbildade, det ska löna sig att anstränga sig, det ska märkas i plånboken om du är sjukskriven. Ökade klasskillnader är det närmaste ett credo som Moderaterna har, och nu kommer verkligheten här och liknar ett crazy experimentlabb hos Timbro. Det gör skillnad så det sjunger om det direkt i mejeridisken. Det är väl därför som Svantesson ser ut som en nöjd Cheshire-katt trots att de ord hon producerar är fulla av beklaganden.