Världens största land går till val. Under sex veckor pågår valprocessen, för att hela befolkningen ska kunna rösta ordentligt. Den utdragna röstningen är lätt att förstå om man betänker att valsedlar ska fraktas från både bergstoppar och avlägsna byar. Indien stoltserar exempelvis med världens högst belägna vallokal på 4600 meters höjd. 

I stort finns ingen anledning att tro att själva valet skulle ske orättvist. 

Hotet mot den indiska demokratin kommer inte från valproceduren. Den hindunationalistiska regeringspartiet BJP och premiärminister Narendra Modi använder istället samma recept som auktoritära krafter nu gör i hela världen : skapar motsättningar mellan religiösa grupper, en personkult kring sin ledare, underblåser konflikt mellan eliten och "folket" och politiserar myndigheter, medier och rättsväsende.

Inför valet sitter exempelvis den populära oppositionspolitikern Arvind Kejriwal i fängelse, anklagad för korruption. Ironiskt med tanke på att hans parti, Aam Admi Party (fritt översatt: verklighetens folk, nästan som en indisk hommage till Göran Hägglund) är ett anti-korruptionsparti. Oppositionen menar att denna typ av häktningar sker av politiska skäl och det finns goda skäl att tro dem. 

Indiens medier, en gång en av världens friaste, blir alltmer regeringstrogna. Lagstiftning om förtal och uppvigling har tvingat in många granskande journalister i kostsamma och tidsödande rättegångar. Och det finansiella övertaget för hindunationalistiska BJP är enormt.

I Indien får alla rösta. Men valet är som en fotbollsmatch där målen räknas rättvist men där det ena laget spelar med fötterna ihopbundna. 

Vinner BJP med stor marginal finns en rädsla att de ska försöka ändra konstitutionen. Då kan Indien gå från en sekulär demokrati till ett land där hinduerna sätts först, även officiellt.

Trots det finns visst missnöje med Modis styre , särskilt i de delar som ligger utanför det så kallade hindi-bältet i norra Indien. I delstater som Tamil Nadu, Västbengalen och Kerala finns motståndsfickor. 

Motstånd finns även hos progressiva, intellektuella, bönder och religiösa minoriteter. Men det bredaste missnöjet hittar man med den stora arbetslösheten, inflationen och ojämlikheten. Dessa frågor undgår inte någon, hindunationalisternas propagandaapparat till trots.

Men Modi gör precis som Jimmie Åkesson, när någon börjar pressa honom om försämrad sjukförsäkring och a-kassa. Han byter ämne till kulturkrig och motsättningar. Modi har på ett skickligt sätt mobiliserat den hinduiska majoriteten mot de muslimska, sikhiska och kristna minoriteterna. 

Så säkras även det indiska näringslivets stöd. Genom att piska upp religiösa motsättningar flyttas fokus från den skenande ojämlikheten. Indien är nu mer ojämlikt än under det brittiska kolonialstyret. Enligt siffror från Credit Suisse äger den rikaste  procent av befolkningen 53 procent av landets välstånd. Den fattigare hälften av befolkningen får hushålla med endast fyra procent av resurserna. Dessa siffror har också gått åt fel håll, med snabbt stigande ojämlikhet. 

Av den ökande tillväxten kommer en mycket liten del folkflertalet till del. Genom låga skatter på rika och storföretag, missas chansen att bygga en välfärdsstat som kan utrota fattigdomen. Som andel av BNP går en spottstyver till välfärdstjänster som skola och sjukvård. 

Indien gör motsatsen till vad Sverige en gång gjorde när vårt land gick från fattigdom till stigande välstånd. Istället för breda reformer för att lyfta alla, blir några få väldigt rika.

Men Modi lyckas byta ämne. Genom att piska upp religiösa motsättningar och rädsla drunknar frågorna om jämlikhet och solidaritet. Ett mönster vi känner igen, även i vår del av världen.