Det skakades på ett kravallstaket i lördags. Runt 14 000 demonstranter hade samlats för att visa sin avsky mot rasism. Det var små barn och äldre tanter och alla däremellan med mittenfingret upp i luften. Det var ramsor, burop och knallskott. Och någon eller några som skakade på ett kravallstaket. Varför? Varför måste de vara så arga? frågar man sig. Förstår de inte att de förstör för alla andra?
Ett skakande kravallstaket och knallskott. Det är våld. Inte det faktum att nazister marscherar på Sveriges gator och skriker ”Sverige åt svenskarna” och håller tal om ”etnisk renhet”. Inte det faktum att vi medvetet bryter mot en lagstiftning som ger oss rätt att förbjuda att dessa grupper får ta plats i det offentliga rummet, men vi är för fega för att tillämpa dem. Inte det faktum att polisen gång på gång är de som provocerar fram bråk.
Nej, det är vi som är problemet. Vi är för arga. Och ilska är tydligen inte en accepterad känsla i Sverige. Här ska vi inte känna eller uttrycka vrede. Här ska vi vara passiva och toleranta.
För några år sedan tog jag med mig mina ungdomar på teater. Vi skulle gå och se Medan vi faller. En självbiografisk pjäs av och med rapparen Sebbe Staxx. Den tar upp ämnen som missbruk, klassklyftor och kriminalvården. En mörk men fortfarande högst verklig vardag för många människor i Sverige. Efter föreställningen var det samtal med publiken och en kvinna tog tillfället i akt att fråga ”Varför alla måste vara så arga?” Arga? Var det endast detta som hon hade tagit till sig? Hur kan reaktionen, alltså ilskan, hamna i fokus och orsakerna, alltså orättvisan och klassamhället, totalt ignoreras? Jag imponerades nästan av hennes förmåga att fullständigt avfärda hela sjukdomen medan hon kände ett behov av att hacka på symptomen.
Jag svarade henne att jag tycker att ilska är en hälsosam känsla, att vi är arga alldeles för lite i Sverige. Att det inte är någonting vi borde vara rädda för. Att det vi borde intressera oss för är anledningarna till ilskan istället för ilskan i sig. Att vrede kan få oss att agera och att passivitet är det vi borde frukta allra mest.
Jag kände ansvar att säga det inför mina ungdomar. Jag kunde inte låta henne stå oemotsagd och få dem att tro att ilska är någonting som ska stävjas. Ilska kan istället vara gnistan till något konstruktivt. En möjlighet att resa sig upp och förändra.
För några veckor sedan gjorde jag min poesidebut. Spoken word-kollektivet Revolution Poetry hade gett mig möjligheten att framföra en dikt på deras show. Jag hade skrivit om mina känslor när varje polisanmälan om hatbrott som jag gjort har lagts ner. Och allas meningslösa reaktioner på nedlagd anmälan efter anmälan. Och jag var arg, självklart. Och jag var ledsen. Och även rolig (helt objektivt. Jag är rätt rolig ibland).
En vän filmade och spred det på Facebook. En kommentar dök upp på en annan väns länk till videon. ”Jag tycker inte om hennes ton. Jag förstår hennes poäng men tycker inte hon vinner något med allt sitt hat. Hennes generaliseringar är rasistiska.”
Fokus lades på min ilska. Inte vad som faktiskt sades i dikten. Inte att vi har en poliskår som bortprioriterar hatbrott. Inte att vi har en drös med makthavare som hellre vill fokusera på mångfaldsbroschyrer i glada färger än rättvisa.
Samma reaktion fick Athena Farrokhzad efter sitt sommarprat. Och Judith Kiros efter sin text om rasism i DN. Samma reaktion får varenda demonstrant som höjer sin röst och sitt finger upp i luften. Vi är för arga för att lyssnas på. För att vi belyser orättvisan. För att vi sätter ner foten. För att vi säger: hit men inte längre. För att vi inte har lindat in orättvisan i ett sammetstyg och presenterat det för makten. För att så länge vi går att avfärda som ilskna våldsverkare behöver ingen som upprätthåller orättvisan ta ansvar. Och det är bekvämt. Men också. För att de vet att med vrede kommer organisering. Och däri ligger deras rädsla. En passiv befolkning gör aldrig motstånd.
