BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

The Guardian och världens större tidningar skriver att vi lever i The Age of Rage. Men lever vi verkligen i ilskans tid? Världen har på senare tid gett oss mer vänsterpolitik i form av Jeremy Corbyn och Bernie Sanders och mer av högerpopulism i form av Donald Trump, ökat stöd för SD och rasistiska drag i politiken. Vi har också fått #metoo där tusentals kvinnor, i ilska, men utan våld, säger ifrån efter åratal av tystnad. Kanske föder aktion en reaktion på gott och ont.

Det finns de som vill skapa splittring. Det är när vi är förenade som vi är starka. Splittras vi till ett Uppsala där vi misstror människor från olika stadsdelar, eller de med födelseorter som ligger långt bort från vår egen, där kön ses som en personlighet och där könskriget ses som en realitet så är vi sårbara för påverkan som passar in med våra tankemönster.

Vem eller vilket parti kommer att börja skrika om att tiggare (alltså människor) ska förbjudas i Uppsala? Och när kommer våra lokala Sverige­demokraterna vända sin politik om bilparkeringar i stan till ett förvaltat förtroendekapital från bilfolket och landsbygderna och föreslå något riktigt riktigt människofientligt och rasistiskt? För bara några år sedan hade SD och öppen rasism varit otänkbart. Den politiska mitten, åsikts­korridoren eller ”det får man väl inte säga i det här landet-ismen” har flyttats och nya åsikter blir säljbara till väljare. Eftersom väljargruppen vill ha åsikten – så kommer politikerna att saluföra den. Orsak och verkan. Reaktion och motreaktion.

Joan Didions Politiska fiktioner beskriver hur media inte längre fyller en granskande funktion mot politiken utan mer agerar genom att berätta historier. När politiken är regissör uteblir granskningen och berättelserna blir tillrättalagda och när media är regissör kan de diktera politiken likt News Of The World-skandalen för några år sedan. Dansen mellan medier och politiker beskrivs bland annat med en scen där politikern vill framstå som vanlig och helylle och därför ställer sig och kastar några snabba basebollar på en flygplats för att fotograferna ska få ta en bild. Bilden blir tillrättalagd men har en stjärna i huvudrollen. Didion ger oss en bild där det är svårt att veta vem som för agendan och där en medborgare bör ifrågasätta samspelet och den tillrättalagda bilden.

Populister av alla de slag påpekar just ofta hur bilden från de traditionella är tillrättalagd och falsk och hur populisterna sitter på sanningen. Reaktion och motreaktion. En politiker som inte är i alla fall lite populär är dock inte en demokratisk politiker.

Uppsala är en av Sveriges mest segregerade kommuner skrev tidningen Fokus i ett reportage om Richard Floridas och Charlotta Melanders forskning. Segregation är början till filterbubblan, till att vi splittras och slutar förstå varandra.

Uppsala behöver trygghet, billiga bostäder och ombud för äldre och mycket mer, men framför allt behöver vi riktig politk som jämnar ut skillnaderna mellan Uppsalaborna. Laget före jaget. Bort med politik på falska mönster som går ut på att splittra och göra politik av personlighet, kön, kultur, födelseplatsen och urbanitet. Bort med oheliga allianser mellan den tredje granskande statsmakten och politikerna. Fram för de goda krafterna.