Ingen vill ha den hyperinflation som rådde i Tyskland under 1920-talet, där priset på en limpa bröd steg från 63 pfennig till 201 miljarder mark. Det är också anledningen till att vi hundra år senare står här med bekymrade centralbanker som är redo att höja räntorna samtidigt som de hoppas att lönerna inte stiger i samma takt som priserna.
Internationellt sett klarar vi oss lindrigt undan. Våra blivande Nato-vänner i Turkiet har en stegring på 70 procent. Den amerikanska inflationstakten under maj låg på 8,2 procent och inom eurozonen på 8,1 procent, jämfört med Sveriges 7,2 procent. Enligt de flesta prognoser blir inflationen relativt kortvarig.
Men två saker oroar ändå – den första är hur reallöneutvecklingen kommer att gestalta sig framöver. Hushållens ekonomi är en viktig fråga och människor hamnar i kläm när det blir dyrare att leva.
Till Aftonbladet säger LO:s chefsekonom Laura Hartman:
”Penningpolitiken har i många länder, inklusive Sverige, börjat röra sig i mer åtstramande riktning. Det finns tecken globalt på att finanspolitiken läggs om i samma riktning. Det vore helt fel väg att gå i det här läget. Om arbetslösheten ska brytas måste finanspolitiken tillåtas vara expansiv.”
Man vill bland annat se åtgärder mot arbetslösheten. Även om vissa yrkesgrupper är svåra att rekrytera råder fortsatt hög arbetslöshet på omkring 7,8 procent. Det innebär att reallöneökningarna riskerar att permanentas på en låg nivå medan de urholkas ytterligare av inflationen. LO-ekonomerna ser därför även gärna omfattande investeringar i välfärden och en klimatvänlig omställning istället för fler räntehöjningar.
Det andra orosmomentet är hur utbudssidan, parten som driver inflationen genom prishöjningar, överhuvudtaget inte nämns utifrån tanken om samhälleligt ansvar. Konsumenterna betalar, och tystnaden kring de branscher som genomför prishöjningarna säger samtidigt allt om vilken nåd en normal barnfamilj har att vänta sig när energi- och matpriserna stiger. Och tyst kommer det sannolikt att förbli. Utbudsteorin står oemotsagd. Det vill säga den nyliberala doktrinen om att staten primärt ska stimulera tillväxt genom ökad produktion av varor och tjänster genom avslappnad företagslagstiftning, sänkt företagsbeskattning och låga utlåningsräntor.
Teorin uppstod som en reaktion mot den keynesianska betoningen av demand-sidan (kunden) och implementerades under Reagans era av Arthur Laffer, som även skapade Lafferkurvan och senare kom att hjälpa Donald Trump till makten, i egenskap av ekonomisk rådgivare.
Laffer är, gissningsvis, även av åsikten att statens penningpolitik endast bör omfatta skattesänkningar under en inflation. Sociala investeringar i välfärd och klimat, som de LO-ekonomerna föreslår, går däremot fetbort.
Laffers patos i frågan om beskattning och oreglerad företagsamhet genomsyrar hela vår förståelse av marknaden än idag. Vi kan uppröras över att företagen inte tar ansvar för att bromsa inflationen genom att skriva ner vinstmarginalerna. Vi kan vara arga över att företagen låter kunderna betala hela kostnaden för varubrist och ökad efterfrågan. Men vi förväntar oss ingen politik som sätter ett pristak eller ställer krav på ansvar. I bästa fall kan vi få sänkta bensinskatter, vilket innebär att staten, och därmed välfärden och klimatet, bär kostnaden för marknadens misslyckanden.
Med andra ord har vi inte lärt oss någonting eller kommit någon vart sedan senaste finanskrisen. Utom möjligtvis högern som menar att inflationen på något sätt är regeringens fel.
Moderaternas officiella partikonto skriver på twitter:
“Det är dyrt att vara svensk. När man just räknat ut att man knappt har råd med elräkningen och inser att man måste tanka bilen också.”
Den blåbruna undervegetationen tycks också tro att inflationen är regeringens fel. Ett antagande som bygger på att regeringen direkt kan styra priserna och sänka företagens vinstmarginaler.
If only, kamrat.
Det kan regeringen dessvärre inte göra.
Med reallönesänkningar och höga matpriser borde vi faktiskt fråga oss varför.
