Men inte på alla. Eftersmaken var bitterljuv.

Ni som delar mitt skidintresse vet att det inte blev den svenska succéhelg man hoppats på. Istället hände det vi brukar kalla för vallabom och norrmännen för smörrebom (men som tyvärr är betydligt vanligare i det blågula laget). 

Inför dag två av tre skilde det bara några ynka poäng mellan världscupledaren Jessie Diggins (USA) och tvåan Linn Svahn (Sverige) i totalställningen. 

Det här var Linn Svahns comebacksäsong efter en svår skada – när hon vann ett lopp i december i fjol var det första gången på 1 063 dagar. Nu hade hon chansen att vinna totalen, vilket ingen svensk damåkare lyckats med.

Men så blev det inte. 

Två dagar i rad misslyckades Sverige totalt med vallningen. Svahn fick se såväl Diggins som chansen att bli historisk glida iväg. Till viss del för att hon råkar vara kvinna.

Ibland får vallarna inte till det. Så är det i den här sporten. Men något som inte hör sporten till är att det nästan bara drabbar de kvinnliga utövarna. Varför? 

Jo, för att damerna nästan alltid tävlar först på dagen – och därmed blir försökskaniner. Inför herrloppet har vallningen korrigerats och risken för manlig vallabesvikelse i princip utraderats. 

Det är förstås orimligt, men inte särskilt förvånande. 

De flesta kvinnliga idrottare har nog vid något tillfälle känt att vi lever i en värld av män, för män. 

Alla som satt sin fot på ett gym vet att maskinerna är utformade efter en manskropp, inte en kvinnokropp. Alla som är någorlunda insatta i fotboll vet att de ekonomiska skillnaderna mellan manliga och kvinnliga proffsspelare fortfarande är enorm. 

Det är inte ens tre år sedan Norges damlandslag i beachhandboll tvingades böta efter att ha vägrat att spela i bikini. Till slut fick de igenom en ändring av reglerna, som alltså krävde minimala matchdräkter fram tills alldeles nyligen.

De senaste åren har kvinnliga fotbollsspelare kämpat för att få slippa spela i vita shorts, eftersom det är en osäkerhetsfaktor vid mens. När jag läste det första gången påmindes jag om den tacksamhet mitt tonårsjag kände över att spela i ett lag med blå shorts. Då hade jag inte en tanke på att sådant gick att förändra, att jag hade en röst i frågan.

Men det går ju framåt, kanske du tänker. 

Ja, det gör det. Men det går långsamt och avstånden är fortfarande enorma. 

I de senaste världsmästerskapen i fotboll skilde det tre miljarder kronor i prispott mellan damerna och herrarna. Först för några år sedan införde Fifa en graviditetspolicy, och den är knappast särskilt generös (fjorton veckors betald föräldraledighet).

”Damlandslagen drar mindre publik!” är ett populärt argument från manliga fotbollssupportrar som uppenbarligen blir provocerade när man kräver något så galet som jämställd idrott. 

Inte jättekonstigt när damlandslagets hemmaarena är Gamla Ullevi i Göteborg, en arena som tar 18 000 åskådare medan herrarna håller till på Friends arena i Stockholm, med en kapacitet på 50 000 besökare.

Ojämställdheten har dessutom fysiska (negativa) effekter: kvinnliga fotbollsspelare löper högre risk att drabbas av korsbandsskador – bland annat för att majoriteten av fotbollsskorna är anpassade för herrspelare. Jag kan inte föreställa mig en värld med omvända förhållanden.

Det finns oändligt med exempel som är konkreta, kvantifierade, så tydliga att de inte borde gå att vifta bort. 

Samtidigt kan vi, om vi öppnar ögonen, se ojämställdheten genom de lite mer diffusa sakerna. 

Som att herrars matcher och lopp alltid läggs efter damernas i mästerskap och världscuper, för att markera att det är huvudtävlingen, the grand final. 

Eller att jämställda Sverige aldrig haft en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget i landets största sport, fotboll, och att det regnade namn på potentiella kandidater att ta över efter förre förbundskaptenen Janne Andersson – utan att ett enda tillhörde en kvinna. 

Det är möjligen en deppig bild jag målar upp, men så ser verkligheten ut: ojämställdheten är en röd tråd genom idrottsvärlden. 

Vi kan inte acceptera det, och det vet jag att vi är många som inte gör. 

Till exempel Linn Svahn, som tillsammans med sina lagkamrater gör varje damtävling till det självklara huvudnumret. Jag vet att hennes framtid är ljus – och den ska inte smutsas ned för att hon råkar vara en kvinnlig idrottare i en värld av män, för män. 

Sverige ska vara ett idrottsland för alla. 

Fotnot: I en tidigare version skrev vi felaktigt beachvolleyboll, när det skulle vara beachhandboll. Artikeln är nu uppdaterad.