Då heter det istället att idrott fungerar demokratiserande, att ett land kan lyfta sig ur förtryck om det tilldelas ett riktigt maffigt arrangemang. Världens blickar ska tvinga de maktfullkomliga att skärpa sig.

Men det här är helt enkelt inte sant.

Det vet vi efter sommar-OS i Beijing, där staten visserligen släppte dissidenter, men sedan använde idrotten som ideologisk hävstång. Det blev ett propagandaspel. Och nu blir det minst lika illa, för Rysslands alltmer irrationella och oförväget repressiva ledning kommer att göra allt – precis allt – för att exploatera det som nu har tagit sin början i Sotji.

Mönstret känns igen. En frigiven oligark här, en benådad aktivist där. Sedan tystnar kritiken. Kanske blir det regnbågsnaglar även nu. Någon enskild idrottare som har modet att göra de ställningstaganden som förbunden inte ens vågar viska om. Men det bekommer inte Putin.

Han är redan OS-presidenten. På förstasidan av veckans ETC Helg spelar han själv hockey med stjärnor från NHL. Och naturligtvis har han lekt med facklan.

Idrott är politik.

Sämsta sortens, tyvärr.