Nej, jag kommer nog aldrig över det där som jag läste om inför förrförra valet. En ung förstagångsväljare, en kvinna, funderade på vad hon skulle rösta på och det lutade först starkt åt att lägga rösten på Feministiskt initiativ. Men sedan hade hon ändrat sig – i stället blev det Kristdemokraterna. Jag minns att jag baxnade: Hur är det ens möjligt att ena stunden vilja lägga rösten på ett radikalfeministiskt parti och nästa på ett parti som i det närmaste står för motsatsen?
Jag vet inte. Den där förstagångsväljaren är förstås knappast särskilt representativ. De flesta väljare har definitivt någon sorts idé – ibland vag, ibland stark – om var de befinner sig på höger-vänsterskalan. Alltså den skala som löjligt nedsättande ofta brukar kallas den traditionella, men som i själva verket alltid är absolut samtida och egentligen alltid splitterny: Fördelningsfrågor, klass och kön, är eviga i varje tänkbart samhälle, i alla fall på den här sidan det klasslösa samhället.
Hur ska samhällets rikedomar fördelas? Jag skulle önska att varje partiledardebatt i tv-kanalerna faktiskt inleddes med den frågan: Hur anser ert parti att samhällets rikedomar ska fördelas? Med följdfrågor som Hur skapas samhällets rikedomar? Genom några få entreprenörer eller genom alla löntagare som arbetar ihop dem? En annan sådan fråga är: Vem bör äga de viktiga verksamheterna i samhället, det offentliga eller det privata?
Någonstans är nästan varje väljare havande med sådana frågor. Men den gnagande känslan består: Ideologierna har lämnat politiken. Eller rättare sagt: ideologierna har lämnat partierna och i synnerhet de ängsliga partiledningarna. När man på möten träffar vanliga partimedlemmar är de klassiska och tidlösa idépolitiska frågorna faktiskt alltid otroligt levande: socialism, liberalism, konservatism och ovanpå allt detta också en civilisationskritisk undran: Håller den civilisation vi skapat? Eller är det något grundfel med alltihop?
På sin höjd framträder ideologierna i partipolitiken i dag mest som ett slags varumärken som inte längre har mycket med själva produkten att göra: Liberalernas ledare Johan Pehrson säger sig älska liberalismen, men står för en dagspolitisk hållning där han är beredd att acceptera stöd av det mest anti-liberala partiet i riksdagen, SD. Magdalena Andersson är socialdemokrat men aldrig att ett tydligt ideologiskt eller idépolitiskt ord kommer över hennes läppar. I partiprogrammet är (S) fortfarande demokratiskt socialistiskt, men aldrig i den dagliga politiken. De allra flesta inser också att även om (S) får chansen att bilda regering efter valet i höst så måste det till något slags överenskommelse med ett nyliberalt centerparti vilket leder till en säkerligen mycket suddig idépolitisk uppsyn hos en sådan regering. Centerpartiet å sin sida har behållit en del retorik kring landsbygden och värnandet om befolkningen där, samtidigt som partiet i praktiken är det mest nyliberala partiet av alla – äganderätten och privatiseringar är viktigare än allt annat trots att sådant nästan alltid gynnar den ständigt pågående centraliseringen och – för att använda ett äldre centerpartiskt språk – storsamhället.
Så där kan man fortsätta och gå igenom parti efter parti och konstatera att all ideologi tenderar att bli allt mer suddig, allt oklarare. Det är då inte konstigt att den där förstagångsväljaren betedde sig som den gjorde. I stället för att se ett val som ett tillfälle då man lägger sin röst på det slags samhälle man önskar sig tenderar det i stället att mer likna ett konsumtionsval: Den här tvålen eller den där. Chips eller jordnötter. I stället för ett universellt ställningstagande och kanske till och med ett existentiellt val, reduceras politiken till det partikulära: Vad får just jag ut av det här?
Tanken att den som går och röstar lägger sin röst för hela samhällets skull bleknar bort. Men det är den tanken som i slutändan är helt avgörande för att en demokrati ska fungera.
När jag skriver det här har valrörelsen knappast riktigt kommit igång än. Jag kan inte påstå att jag direkt längtar efter den. På något sätt har jag den förödande känslan av att riktigt breda folklager liksom inte är med i valrörelsen: Det vi får bevittna är på sin höjd ett varumärkeskrig. Och det jag tvingas sätta mitt hopp till är ledsamt nog att valet blir ett så kallat presidentval: Kristersson versus Andersson. Ett sådant val vinner antagligen Andersson ty hennes varumärke är definitivt starkare. Jag hoppas att fler köper hennes lugn och ibland sammanbitna ansiktsuttryck.
Och jag förbannar mig själv för att jag tänker i sådana varumärkestermer. Jag påminner ju då om den där förstagångsväljaren.
