BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den brunblå utvecklingen kan följas på SvD:s ledarsidor. Den konservativa nationalismen blir allt tydligare. Per Gudmundson sammanfattar tankarna i SvD den 22/2 där han hävdar att mångkulturen infördes i Sverige genom en komplott. Innan mångkulturen fanns det enligt Gudmundsson ett lyckligt samhälle där alla samlades kring ett gemensamt mål: det “överskuggande projektet, bygget och värnet av nationalstaten”. Det byttes sedan ut mot bistånd till tredje världen, medling, konfliktlösning och okontrollerbar invandring. Folket fördes bakom ljuset av “det humanitär-politiska komplexet”.

Historierevisionismen känns igen från andra sidan Atlanten. Gör Sverige fantastiskt igen! En paroll med en brasklapp; den gäller bara de rika vita män som tidigare hade oinskränkt makt. Vem mer vill tillbaka till den tid när nationalstaten var det överskuggande projektet, då Sverige var en auktoritär stat, utan allmän rösträtt, öppet riggad för att gynna överklass och kungahus?

Arbetarrörelsens demokratikamp var en kamp mot överklassens nationalstat. För självklart har förtryckta i olika länder mer gemensamt än de har med överklassen i sitt eget land. Nationalismen var och är ett lockbete som används för att lura de utan ekonomisk makt att vara lojala med de som har den. Det här är identitetspolitikens essens. Vi mot Dom för att slippa frågor om vilka Vi egentligen är.

Det brunblå blocket verkar vilja tillbaka till tiden innan 1918, till en tid då vissa vita män fick dricka sin punsch i fred. Inte bara nere i studentföreningen Heimdals källarlokaler. För vänstern borde det vara lätt att försvara oss. Vänstern har idéerna som lyckades besegra de brunblå när Sverige fick allmän rösträtt, när kampen för jämlikhet fick företräde framför nationalstaten.

Men vänstern verkar upptagen med annat. De brunblå identitetsidéerna får stå oemotsagda. Den största debatten förra veckan handlade istället om Kajsa Ekis Ekmans debattinlägg om feminismen och transrörelsen. Alla inblandade hävdar att de utgår från en intersektionell analys. Men alla verkar komma till slutsatsen att vi måste försvara olika identiteter från att förorenas av de som inte passar in. Kajsa Ekis Ekman vill försvara gruppen kvinnor från appropriering från transkvinnor. Motståndarna har bara en annan syn på vilka grupper och identiteter som är förtryckta och vem som ingår i dem. Anledningen till tonhöjden är att alla inblandade anser att det bara är de som räknas till dem här grupperna som får definiera vad jämställdhet är. Det intressanta är avsändarens grupptillhörighet, inte vad som egentligen sägs.

Jag försöker själv använda intersektionell analys för att förstå förtryck. Men jag förstår inte hur slutna identiteter kan ses som en lösning. Idén om slutna identiteter är ju en orsak till förtrycket. Tydligare kan det väl inte bli när de brunblå allt mer ogenerat vill dela in oss i Vi och Dom?

Jag hör redan upprörda röster som anklagar mig för att jämställa de förtrycktas försvar med den patriarkala nationalismens förtryck. Separatism kan uppfattas som ett välment självförsvar, ett sätt att samla kraft. Men identiteter förenklar, begränsar och isolerar oss. Separatism innebär att vi måste definiera vem som tillhör och vem som ska separeras ut. Ett samhälle som bygger på att det finns avgränsade identiteter som ska försvaras från intrång kan inte bli jämlikt. Om vi vill skapa ett inkluderande och jämställt samhälle måste kampen vara inkluderande och jämställd.

Motståndet behöver visa vad uppdelningen i Vi och Dom innebär. Här skulle den akademiska världen kunna spela en viktig roll. Men inte heller de verkar vilja hjälpa. I varje fall inte oss som tittade på Idévärlden i SVT den 4 februari, avsnittet Hotet mot upplysningen. Författaren Lena Anderssons tes var förenklat att upplysningen lyckades få oss att använda empiri och vårt förnuft för att avgöra om det någon säger är sant, oberoende av vem som säger det. Det har varit en väg till ökad frihet. Det hotas nu enligt Andersson av att fokus flyttas till vem som säger vad och vilka känslor det väcker.

Men opponenterna Michael Azar, professorn i idéhistoria och Elena Namli, professor i etik, ville hellre diskutera annat. Som att de här upplysningsidealen även funnits tidigare och på andra platser, att det finns flera förnuft eller att Anderssons upplysningsideal bara kan tillämpas på den egna gruppen, eller grupper med mer makt än den egna. Istället för en diskussion som hjälpte mig att förstå om Anderssons tes var sann och vad det i så fall innebär för frihet och jämlikhet lämnade programmet mig med fler frågor. Har Anderssons ideal olika möjlighet att bidra till frihet och jämlikhet beroende på vilket ursprung idealen har? Vad spelar det för roll för tesen om det finns flera förnuft? Förnuft kan väl oavsett aldrig vara det samma som affekt? Är det bra att världen delas in i Vi och Dom? Var det fel att med hjälp av upplysningsidealen kritisera apartheidregimen i Sydafrika eftersom Sydafrika hade mindre makt än oss i västeuropa?

Till höger vrålar brunblå basuner om återskapandet av ett fantasiland fritt från olikheter. Till vänster rasar gängbråk om grupptillhörigheter och rätten att uttala sig om förtryck. Runt allt lägger akademiker ut dimridåer. Är det bara jag som känner mig trängd?