BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är inte rika människor, många är unga barnföräldrar, andra är nyblivnas husägare någonstans i Sverige. Ytterligare andra är äldre och har kanske funderat på vad man kan göra för insats de där sista tjugofem åren i livet.
Vad kan vi göra nu som får livet att bli lite enklare för barnbarnen.
Vad som är hållbart i en tid där ordet kris används av ansvariga hela tiden. Vattenfall gör en rörelsevinst på tjugo miljarder och det är kris. Bankerna gör 100 miljarder i vinster och det är kris. Sverige har ett extremt bytesbalansöverskott mot omvärlden och ändå har vi inte råd.
Omställningen är för dyr. Först måste Volvo producera och sälja några miljoner förstörande bilar innan de kan ta fram hållbara elfordon.
Först måste flyget få storsatsa innan det ska betala sin klimatkostnad.
Först måste politiken få ”ta ansvar” innan den tar ansvar för framtiden.
Besökarna i solcellsparken är de verkliga politikerna i Sverige. Många av dem kommer inom ett år ha gjort mer för klimatet på jorden än alla regeringssammanträden lyckats med.
Det kan handla om så enkla saker som att byta till elcykel till jobbet. Vägra diesel på långfärden. Sätta upp solceller som föder både elbilen som det egna husets energibehov. Odla klimatsmart mat åt varandra. Spara sina pengar utanför bankernas rådgivning eller varför inte grilla korv i solugnen, jo vegetariska alternativ går också bra.
Vi kommer titta på världens finaste soltorn, kolla planerna på vattenmagasin och flytande solceller, se världens första lodräta solcellspark i miniformat, titta på batterier och växthus och kanske köra lite med den eldrivna skottkärran.
Vi kommer prata pengar och återanvändning och vi kommer prata om att skapa lokal egenmakt.
Politik alltihop.
Det är sådana här dagar som gör att jag sedan orkar sitta på konferenser och förklara för landets energimäktiga att de har tokfel, sitta i intervjuer och förklara att världen inte är såsom marknadsekonomer eller kapitalförvaltare tror. Världen är människor i rörelse. Människor som är nyfikna på solceller är faktiskt en folkrörelse i ett land som nästan glömt vad ordet betyder.
Folk i rörelse.
Folk som gör något för varandra.
Den här bilden skickade nyligen en av landets största rörelser Svenska Naturskyddsföreningen ut. ”Pinsamt Sverige”. Ett diagram över en misslyckad politik från S och MP och den tidigare alliansen.
En bild över hur man hukat inför en energimakt som är väldigt, väldigt kortsynt och bara försöker skydda sig själv ifrån den nödvändiga förändringen.
Kol brinner ju så bra.
Jag vet att jag kommer få frågan VARFÖR dessa politiskt ansvariga misslyckats så. Varför inför man en dum gräns som stoppar stora svenska solcellsanläggningar? Varför krånglade man med moms och köp/sälj av el för privatpersoner? (Nu är det senare äntligen rättat, det tog ett förlorat år att fixa…)
Vad är det för ideologi bakom att de politiskt ansvariga gör saker de faktiskt samtidigt tycker att man inte borde göra?
Är de fångade i ett politiskt system av maktlöshet?
Nyligen gick Ibrahim Baylan (S) och Lise Nordin (MP) ut och berättade att kärnkraften ska vara avvecklad om tjugo år. Nånstans 2035 alltså, det vill säga ganska exakt 25 år efter den stopptid som Palme och regeringen beslutade 1985. Då skulle den vara borta 2010.
Hur kan man 2016 gå ut och försöka vara ”ansvarsfull” med något som ska ske 2035, som man tidigare lovat göra till 2010?
Mitt svar är att de som individer nog tycker precis som alla vi som vandrar i parken. Som individer ser de behov men som makthavare ser de problem och om de problemen poängteras av tillräckligt stora aktörer så verkar de tillslut oöverstigliga.
Det är inte ”ansvarsfullt” att få arga kapitalplacerare på sig för att man stoppar flyg man enkelt kan ersätta med bättre trafik.
Det är inte ”ansvarsfullt” att investera gemensamt för ny energi och ta bort det kol vi äger från produktionen.
Det är inte ”ansvarsfullt” att förbjuda förstörande bilar i städerna.
Ansvar är ett knepigt ord.
För mig är det att göra det som kan göras, med den makt man har, för att ställa om på riktigt.
Det är därför jag påstår att de här människorna, som idag vandrar runt i en park och tittar på klimatsmarta lösningar som finns att använda, visar ett mycket större ansvar än någon i riksdagen eller i de stora bolagens styrelserum.
De här vandrarna har nämligen inte råd eller makt att rädda världen.
Men de gör det ändå.