Paraden är en svårslagen folkfest. Visst kan jag reta mig på kommersialiseringen och företag som tar chansen att visa upp sig i hopp om att lite glitter och en logga i regnbågsfärger ska skyla över en i övrigt normativ verksamhet. Men som sagt, det är också en folkfest. Att så många människor från olika delar av samhället samlas för att visa sitt stöd för att varje människa ska få vara sig själv och älska vem hen vill är enormt. Få gånger är jag så stolt som när paraden tågar rakt genom huvudstaden och möts av glädje, applåder och hejarop när organisation efter organisation och förening efter förening ropas upp. Här finns verkligen en plats för alla. Vem du än är kan du hitta din del i paraden.

Men i år har alltså coronapandemin hindrat en halv miljon människor från att samlas i huvudstaden för att manifestera. Det är rimligt och rätt att inte ha parad i år, men ändå sorgligt. Vad som är än mer sorgligt, på riktigt sorgligt, är att hat och homofobi växer i skuggan av corona. Nedstängda samhällen ger makthavare en förevändning att begränsa rättigheter och spä på fördomar.

I Ungern är hbtq-personers rättigheter hårt begränsade. Både Victor Orbán själv och flera av hans ministrar sprider fördomar och hat. Bland annat jämställer de i offentliga tal homosexuella med pedofiler. Mitt under demonstrationsbegränsningar med anledning av corona passar staten på att lagstifta om att det på alla officiella identitetshandlingar nu ska stå “kön vid födseln” istället för ”kön”. Därmed erkänns inga könskorrigeringar. 

Den just avslutade valkampanjen i Polen kantades av öppen homofobi. Bland annat hävdade president Andrzej Duda att ”EU:s hbtq-ideologi” skulle ”leda polackerna in i helvetet”. Det är nu ett drygt år sedan kommuner i Polen med lagligt stöd kunde deklarera sig som ”hbtq-fria zoner” och idag rapporteras en tredjedel av landet ha infört dessa förtryckande deklarationer.

Även i övriga Europa kan vi se hur människofientliga och auktoritära krafter vinner mark. Hur den liberala högern pressas tillbaka av moralkonservativ och ibland brunskiftande höger. Skiftet av politisk hållning på högerkanten blir inte bara en inomhögerfråga utan spiller över på hela samhällsdebatten och drar upp nya konfliktlinjer. Det påverkar hur vänstern i bred mening förhåller sig till att placera in klass på en ny politisk europakarta.

I Sverige kan vi också se molnen som hopar sig. En allt hårdare asylpolitik riskerar en snålare syn på alla som har rötter i andra länder. Varje form av viktning av människors värde och rätt leder otvetydigt till att också andra som inte passar in i den snäva normen ifrågasätts. En hårdare attityd mot vissa människor drabbar också andra människor. Som feminist kan jag inte blunda för att förtrycket slår mot alla som faller utanför patriarkatets hyllande av den vita heterosexuella mannen.

När jag skriver detta smattrar regnet mot fönsterblecket utanför som för att påminna oss om att hålla social distans. Men SMHI lockar med sol och värme på lördag. Kanske också det för att påminna oss: Vi skulle ha gått i Prideparad och manifesterat för alla människors lika värde och rätt. Nu kanske någon tänker att ”Efter regn kommer sol” men det gör inte jag. Jag tror varken på ödet eller någon annan högre makt. Jag tror på människan och hennes kraft att förändra. Jag tror på människor som sluter sig samman och står upp för det rätta. Jag tror på att vi tillsammans kan utrota förtryckande normer och befria kärleken. Det blev ingen parad idag, men kampen går vidare varje dag, varje timme, varje minut. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria att vara sitt sanna jag.