BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dagen instiftades för snart 20 år sedan för att hedra minnet av Rita Hester, en afroamerikansk transkvinna som mördades i sitt hem av en ännu okänd gärningsperson. Hennes död uppmärksammades inte särskilt mycket och ingen dömdes för brottet i en tid då våld mot vita homosexuella precis börjat uppmärksammas.

Idag är den 20 november en dag för att sörja, minnas och namnge de transpersoner och andra med könsöverskridande uttryck som mördats under det föregående året.

Sedan några år tillbaka bedriver paraplyorganisationen Transgender Europe ett projekt där de sammanställer statistik över antalet mördade transpersoner i olika länder. I år var antalet 295, 295 namn som idag läses upp vid manifestationer över hela världen. Den höga siffran beror delvis på attentatet mot nattklubben Pulse i Orlando i juni i år. Men mörkertalet är stort, bland annat eftersom de flesta länder, inklusive Sverige, saknar andra identitetskategorier än man eller kvinna. Transpersoner är därmed svåra att spåra i officiell statistik. Alla som dödats identifierade sig inte heller som transpersoner – ibland räcker det att du uppfattas som en transperson för att riskera att utsättas för våld.

Sverige anser sig ofta vara långt fram vad gäller transpersoners möjligheter till fullvärdiga liv. För något år sen hävdade till och med SVT-programmet Kobra att transrevolutionen är här. Men det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra. Som transaktivisten Freja Lindberg konstaterat: Enda stället där transpersoner är överrepresenterade är i självmordsstatistiken. I Sverige tvångssteriliserades transpersoner så sent som fram till 2013, transsexualism är fortfarande klassat som en sjukdom, med motiveringen att det krävs för att få tillgång till könsbekräftande vård. Transpersoner är inte heller inkluderade i hatbrotts- och hetslagstiftningen.

Våldet mot transpersoner kommer givetvis ur både rasism, trans- och kvinnohat. De flesta som mördas är fortfarande icke-vita transkvinnor. Men det finns de som givit ytterligare förklaringar. Transaktivisten och fackföreningskämpen Leslie Feinberg var den första att göra en materiell analys av transpersoners livsvillkor. Hen publicerade flera texter om hur transhat och diskriminering begränsat hens möjligheter till fast anställning och tillgång till sjukvård. Men hen visste även att patriarkatet, som bygger på två åtskilda kön där kvinnor underordnas män fungerar i en utmärkt symbios med kapitalismen, som förutsätter men inte erkänner kvinnors reproduktiva arbete.

Utifrån den analysen påvisade hen hur vi som transpersoner och personer med könsöverskridande uttryck bara genom våra kroppar hotar båda systemen. Då vi så tydligt visar att de två könens maktrelation och dess koppling till det ekonomiska systemet är en konstruktion som kan demonteras.

Och det är förstås bland annat på grund av den insikten som SvD:s ledarskribent Ivar Arpi tidigare i höstas, under rubriken ”Transaktivister med vetorätt”, beskrev transrörelsen som en mäktig mobb med förmåga att tysta även den mest frispråkige. ”En liten men motiverad grupp kan dominera ett offentligt samtal så till den grad att det blir omöjligt att pröva en avvikande uppfattning”, skrev han då.

Retoriken känns igen från hur den antirasistiska rörelsen brukar angripas, en rättighetsrörelse som ömsom förlöjligas som irrelevant, ömsom demoniseras som ilsket oresonlig. Men sådana attacker på antirasismen och transaktivismen skulle inte behövas om det inte var så att dessa båda folkrörelser numera är krafter som på allvar skrämmer makten.

Så sörj. Om vi aldrig får tala om det som berövas oss, identifiera vad det här samhället förnekar oss, är det svårt att samla kraft för framtiden. Och kraft kommer vi att behöva, när den svenska högern nu snabbt plockar upp Donald Trumps ”vanligt folk”-retorik för att få minoriteters kamp för sina liv att framstå som splittrande elitprojekt.

Tillsammans ska vi organisera oss med andra som förnekas sin rätt till fullvärdiga liv. Våra namn ska inte längre vara en sorglig statistik, de ska läsas upp som de som stred och vann rätten att leva.