Jag borde förstås ha räknat med att Donald Trump skulle vinna, men jag ville inte tro det. Jag orkade inte föreställa mig en värld där en sådan person kan bli USA:s president – för andra gången. Jag orkade inte vara kvinna och se folk – mest män – rösta på en kandidat som vill bestämma över min kropp. 

Vi behöver vända på alla stenar, analysera varenda väljargrupp, ställa jobbiga frågor. Allt det ska vi göra. För vad är alternativet? Man måste försöka. Man måste vilja förstå. 

Men först måste jag få vara ledsen, besviken, rädd. Och arg. Jag måste verkligen få vara arg. 

Hur i helvete kan vi låta rika män som Elon Musk köpa upp en av världens största plattformar och förvandla den till en propagandakanal för rasism, misogyni och transfobi? 

Hur i helvete kan vi låta medier vara så ängsliga att de blir megafoner åt fascisters lögner?

Hur i helvete kan vi låta medier vara så ängsliga att de blir megafoner åt fascisters lögner, i stället för förmedlare av verkligheten? 

Hur i helvete kan vi låta en så kvinnofientlig man som Donald Trump få fatta livsavgörande beslut om kvinnors kroppar? 

Jag orkar inte vara inlyssnande eller förstående. Inte just nu. Inte som kvinna. Det gör fysiskt ont i mig när jag tänker på vad USA:s allt strängare abortlagar innebär för amerikanska kvinnor. I hälften av delstaterna är abort olagligt eller kraftigt begränsat. Med Donald Trump kommer det bara bli värre.

Och aborträtten är förstås inte det enda som Trump kommer att rasera. Allt som utgör stommen i ett demokratiskt samhälle, det som Donald Trump ser som etablissemanget – ”crooked media”, det politiska systemet – kommer han försöka rensa bort. 

Jag vet inte ens om vi kommer att se fler val i USA, även om jag så klart hoppas att jag har fel. Kanske var det här dödsstöten för den amerikanska demokratin. 

En text jag faktiskt kunde förbereda under valnatten var den jag skulle publicera om Kamala Harris utropades till vinnare. Eller, jag kunde i alla fall börja skriva den. Jag blev närmast hög när jag låtsades att jag kunde andas ut: av tacksamhet, av den påhittade vetskapen att nästa president inte heter Donald Trump. 

Men så insåg jag att det var just på låtsas. En titt på prognoserna, på skärmarna som omgav mig på redaktionen: pilar som pekar på Donald Trump. Hoppet minskade. Jag började inse att texten jag skrev på nog inte skulle bli publicerad. 

Att USA inte skulle få sin första kvinnliga president. Att jag inte skulle få skrika ut min tacksamhet, utan i stället behöva sätta ord på min rädsla. Och min besvikelse. Och min ilska. 

Det gör jag nu. Jag är ledsen, jag är rädd, jag är arg. Om ett tag kommer jag försöka förstå. Men just nu är jag bara människa, nej, just nu är jag bara kvinna. Tack och lov är jag det i Sverige, och inte i USA, men det värker i mig när jag tänker på kvinnorna där: så tydligt fast i greppet på maktens män. 

Avslutningsvis, i ilskans namn: 

I can’t believe I still have to protest this shit.