Ett par ytterligare möjliga åtalspunkter är listade, bland annat vapenaffärerna med Saudiarabien och det utomrättsliga dödande som svenska soldater misstänks ha deltagit i under insatsen i Afghanistan. Den svenska regeringen vet att det inte är mycket att göra åt. Det är bara att inställa sig.

Nej, givetvis har detta inte hänt än. Men ett antal andra länders politiska ledningar och medborgare har fått acceptera att ICC haft synpunkter på hur de för sin politik. Domstolen etablerades 2002, och är tänkt att fungera som en permanent internationell tribunal där personer, även sittande ledare, som anklagas för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten ska kunna åtalas och dömas.

ICC har dock dragits med problem redan från start, och står nu inför sin hittills största utmaning, då både Sydafrika, Burundi och Gambia förra veckan meddelade att de planerar att lämna domstolen.

Kritik har med jämna mellanrum kommit från framförallt afrikanska länder, som ansett att domstolen präglas av koloniala strukturer. Gambias informationsminister Sheriff Bojang sa exempelvis, när han annonserade sitt lands utträde, att ”ICC, trots att den kallas den internationella brottmålsdomstolen, i själva verket är en internationell domstol för vita, för förföljelser och förnedring av mörkhyade, särskilt afrikaner”.

Kritiken är svår att bortse från.

Hittills har över 90 procent av domstolens utredningar rört länder på den afrikanska kontinenten. Alla som dömts är medborgare i afrikanska stater. Sheriff Bojang påpekade även att det är många västerländska ledare som begår liknande brott men som aldrig ställs inför rätta. Mot detta har bland annat domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda anfört att i de flesta fall som domstolen utrett har det varit länderna själva som överlämnat målen till ICC.

Problemet med ICC är dock inte de mål som behandlats. I samtliga fall har det rört sig om grova folkrättsbrott med tusentals döda. Därmed skulle man kunna säga att det hittills bara är afrikanska stater som tagit ansvar för de brott som begåtts på deras territorium. Problemet är snarare de mål som inte inleds.

Många av världens mäktigaste länder, som USA, Kina och Indien, har inte skrivit under domstolens stadga. Deras medborgare och politiska ledare kan därför inte åtalas. Eftersom domstolen är kopplad till FN:s säkerhetsråd, kan exempelvis USA dock inleda processer i andra stater. I stadgan finns dessutom, enligt professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi, en mekanism som garanterar att en västerländsk ledare aldrig kommer att ställas inför rätta, även om hens land skrivit under stadgan

Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair kommer därför aldrig att åtalas för folkmord på irakier. Inte heller de europeiska ledare som beslutade om Natoinsatsen i Afghanistan. I alla fall inte i ICC som den är utformad för närvarande.

De makthavare som säger sig värna om de mänskliga rättigheterna bör därför lyssna på kritiken som nu riktas mot ICCs legitimitet. En globaliserad värld som står inför stora utmaningar kan ha nytta av en domstol som kan beivra brott mot mänskligheten, vem som än begår dem.

Men det förutsätter att verklig likhet inför lagen råder. Dessutom bör en diskussion föras om hur domar mot enskilda individer kan kompletteras med andra mellanfolkliga läkningsprocesser och mer makt till gräsrotsorganisationer.

Vår utrikesminister Margot Wallström försitter sällan en chans att beskriva Sverige som de mänskliga rättigheternas fyrbåk i världen. När vi från och med den 1 januari 2017 tillträder som ordförande i FN:s säkerhetsråd är det upp till bevis hur mycket de vackra orden är värda.

Men att världen skulle få en domstol i vilken rättvisan är så blind att även vi riskerar att hamna inför skranket kanske aldrig var meningen?