Jag får syn på ett gammalt visitkort från när jag jobbade med Vänsterns Internationella Forum (VIF) den organisation som Ann-Margarethe Livh och Abdirahim Hassan var nere i Somalia för att representera.

Det är två händer som sträcker sig upp, som symboliserar solidaritet och viljan att kämpa tillsammans. Det var i mitten på 00-talet och VIF gjorde ett större deltagande demokratiprojekt under namnet participamos – vi deltar.

 Att låta biståndspengar gå till demokratistöd har sina rötter i politiska imperialistiska interventioner snarare än tro på demokrati. Vänsterpartiet var när det begav sig mot den reformen av svenskt bistånd.

Erfarenheterna av hur det går när USA leker världspolis är många och såriga, Vietnam, Indonesien, Chile är bara några av många länder där de slagit ner. USA:s har fortsatt sin interventionistiska stil även med demokratibistånd då de bildade National Endowment for Democracy (NED) världens största bidragsgivare av demokratibistånd.

För USA som är modellen för denna utveckling har det aldrig handlat om att utveckla demokratin utan om att se till att rätt parti och rätt folk sitter vid makten i olika länder. Det går inte att starta ett nytt Vietnamkrig varje gång socialismen ska motas därför blir det lättare och mindre bloddrypande att satsa på demokrati­bistånd.

Reformen i Sverige gick igenom och varje parti får beroende på sin storlek en bunt med pengar som de får dela ut till olika partier i olika länder runt omkring i världen. Skulle förresten vara intressant att veta hur Sverigedemokraternas demokratibistånd ser ut.

Vänsterpartiet bildade VIF och har sedan dess genomfört intressanta projekt i olika delar av världen, tillsammans med partier som man känner till och har relationer med.

Ibland finns de i länder som är farliga. Centralamerika, Filippinerna, Somalia. I de länderna finns det stort behov av internationell solidaritet. Att låta händer mötas, blickar utbytas, att sitta ner vid samma bord.

Jag kommer aldrig glömma den filippinska aktivistens sorgsna ögon när hon berättade för mig att hon hade stått bredvid sin man, partiledaren, när han skjutits på universitets trappa efter ett möte.

Vi hade vår deltagande demokratikonferens på samma universitet. Självklart var det rätt att vara där. I september kommer Johan Perssons och Martins Schibbyes efterlängtade bok om tiden i ett etiopiskt fängelse. Jag har intervjuat dem för den pjäs jag skriver om dem.

Allt de berättar är ett enda stort argument för att ja, ibland måste man resa till länder och platser som är farliga och som UD avråder ifrån. För journalister handlar det om att samla in information. För Ann-Margarethe Livh och Abdirahim Hassan handlade det om att skapa band av internationell solidaritet som inte låter sig göras på Skype.

Abdi trodde att ett annat Somalia var möjligt. Att säga att vi inte ska åka dit mer eller avbryta de projekt som initierats vore att svika honom.