BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Skvallret är en av språkets urformer, en av de viktigaste. Människor har behov av att snacka lite löst med varandra om ditt och datt. Den polsk-brittiske antropologen Bronisław Malinowski kallade det fatisk kommunikation, efter ett grekiskt ord som betyder prata. Vädret är det mest typiska fatiska temat. Men lite prat om människor som man känner eller åtminstone känner till är tema nummer två.
Kändisarna är en särskild kategori. Med tidningarna och i synnerhet med etermedierna har de blivit allt fler. Vi känner igen massor av ansikten vars bärare vi aldrig träffat. Det är en enkelriktad kommunikation. Vi ser kändisarna, men de ser inte oss.
Med de sociala medierna har mycket förändrats och förändringen har skett med sällsam snabbhet. Nu kan alla vara med i ett samtal som i princip inte har några gränser. Den fatiska gemenskapen har blivit så mycket större.
Miljoner och åter miljoner människor har fått plats på Facebook, Twitter, Instagram och allt vad det heter. Det är naturligtvis fortfarande en hierarkisk värld. Trump har otaliga följare och hans röst hörs runt hela klotet. De flesta får nöja sig med minimal uppmärksamhet. Men en hög röst, en röst som bär på stora känslor, har chans att bära över stora avstånd. Vad är en enkel information mot en svärm av invektiv?
De sociala medierna har blivit en scen för ohämmade affekter. Vi har alla hört talas om trollen, de där som biter sig fast i meningsmotståndare med fula ord och i värsta fall hotelser. Det finns sådana troll som uppträder under många namn och signaturer och som på det sättet skapar intryck av massrörelse och ”folkstorm”. Deras betydelse får inte underskattas.
Är det en tillfällighet att det är under de sociala mediernas epok som Sverigedemokraterna vuxit från en extrem sekt till ett av Sveriges största partier? Sverigedemokrater har varit ytterst aktiva på nätet och där gått mycket längre än i riksdagsdebatter och andra offentliga sammanhang. De som likt Kent Ekeroth fört in svadan från Avpixlat i riksdag och offentlighet har fått reprimander av Jimmie Åkesson. Men det är på nätet som SD lever sitt verkliga liv. Det andra är en obekväm finkostym som bara Jimmie ser ut att trivas i.
"Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är mer brottslig än någon invandrargrupp, men dessa parlamentariska brottslingar skyltar inte med sina lagbrott utan förnekar dem."
De som fortfarande kallar sig nazister, Nordiska Motståndsrörelsen, är ännu mer renodlat en nätprodukt. Nätet knyter samman hatare från hela Norden och i slutändan hela världen. När de har sina manifestationer ser de bortkomna ut i sina löjliga uniformlikna skjortor med instoppade slipsar och med sina fula flaggor. Det är i skumrasket de hör hemma.
Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är mer brottslig än någon invandrargrupp, men dessa parlamentariska brottslingar skyltar inte med sina lagbrott utan förnekar dem. Nordiska Motståndsrörelsens medlemmar är professionellt kriminella, en del av dem utbildade i extremhögerns nya stora fosterland, Putins Ryssland. Intet brottsligt är dem främmande.
Nu har de till och med en tidning, Nya Tider. Egentligen är det en lika hemsk som skrattretande publikation. Redan namnet är en förolämpning. Det är verkligen inte några nya tider i den, det är gamla, hemska tider; det är Europas mest skamliga period som kommer till uttryck. Till och med rasbiologin dyker upp i artiklarna, tillsammans med en nattstånden historiesyn. Men framför allt fylls bladet av samma slags ryktesspridning om ”invandrare” som Avpixlat och liknande organ.
Denna makabra nazistiska rörelse tar nu plats både i Almedalen och på Bok- och biblioteksmässan. Skälen uppges vara demokrati och yttrandefrihet. Även röster från avgrunden ska få komma till tals. Även trupper från helvetet ska få inta en stor scen och göra det under polisens beskydd.
Jag ska inte ge mig in i en principiell diskussion om toleransens gränser mot intoleransen. Redan Sverigedemokraterna vill ha ett Sverige som liknar dagens Ungern där de styrande sätter snäva gränser för yttrandefriheten. Vad nazisterna vill behöver vi inte ens tala om.
Men varifrån kommer all denna vrede som får både SD och nazister att växa över alla bräddar? Denna vrede är inte bara svensk; den är global. Överallt bubblar den, i Indien, i Filippinerna, i USA, runt om i Europa. Den indiske författaren Pankaj Mishra talar om ”The Age of Anger”, Vredens tidsålder, i en uppmärksammad bok med den titeln. Så många människor känner sig åsidosatta och hotade och svarar med ett raseri som riktar sig mot ”främlingar” men också ”etablissemanget”, främst medierna. Märkligt nog drabbas inte näringslivets toppar av avskyn. Trump är ju en av dem.
Vad kan vi vanliga någorlunda vettiga människor göra mot denna hatkör? Bara detta: Samlas till gemensamma manifestationer, om så bara på nätet. Envetet argumentera emot vredens profeter. Visa var de verkliga problemen ligger.
Egentligen har vi två fronter. Mot hatarna och rasisterna. Men också mot de helt städade människor som säger att valfrihet kräver ojämlikhet och att skatter är av ondo utom när de ger vinster till friskolekoncerner och privata vårdföretag.
En gång ska droppen urholka stenen.
