“Varsel jobbar vi inte med på Sahlgrenska. Jag kan inte se att vi hamnar i en situation där det blir varsel”, säger sjukhusstyrelsens ordförande Henrik Ripa (M) till Läkartidningen.
Det beskedet lugnar inte särskilt mycket när personalen redan springer fortare än de borde.
I mina värsta och bästa stunder har någon alltid funnits där. Någon som ser till att cancersmärtan aldrig stiger till medvetandet hos min mamma, eller att min jämnåriga vän kan röka sin kvällscigg och dricka sitt te innan hon rycks ifrån oss. Där finns också någon som med trygg hand tar emot spädbarnet och med gudomlig pondus förkunnar att allt gått bra.
Jag kommer alltid behöva någon som tar emot mig. Någon som står med en hel samhällsinstitution av expertis, rutiner, utrustning och utrymme i ryggen. Jag behöver riktlinjer kring smärtbehandling hos cancersjuka, undersökningar av nyfödda barn och en massa saker jag inte ens känner till.
Det är ett universellt behov som jag delar med resten av befolkningen.
Den välfärdsslakt som nu sker inom kommuner och landsting är hårresande. I skuggan av det ständigt pågående haveriet kring Nya Karolinska är larmen kring Sahlgrenska både allvarliga och återkommande. De allra flesta handlar om hotad patientsäkerhet på grund av hård arbetsbelastning och dålig arbetsmiljö. Behovet av fler kollegor och fler vårdplatser lyfts gång på gång på gång.
I januari larmade 600 läkare om platsbrist, överbeläggningar, en orimlig arbetsmiljö och ökande operationsköer.
I mitten av februari skickade Vårdförbundet, Kommunal, Saco och Vision en gemensam anmälan till Arbetsmiljöverket om bristande arbetsmiljö. Situationen var så svår att skyddsombuden vittnade hur personal grät efter arbetspassen.
I augusti och september larmade läkare vid Intensiven om en omöjlig situation på grund av personalbrist. Bland annat tvingades man skicka iväg dödssjuka patienter.
”Vi klarar inte av vårt uppdrag. IVA är i akut svikt i Göteborg”, säger överläkare, Kai Knudsen till Göteborgs-Posten.
Andra vittnar om konstant platsbrist, hotad patientsäkerhet och personal som går på knäna. Utvecklingen har pågått under tio år och grundar sig i att IVA tagit över alltfler uppdrag från andra bantade vårdenheter, utan att nya resurser tillförs. Personalbristen beror delvis på att många slutar på grund av den höga stressen.
Inför de kommande nedskärningarna är Läkarföreningens Ilja Laessers mycket tydlig i sin analys: Nedskärningarna sker på grund av överproduktion och innebär att man kommer behöva ge mer vård med mindre personal.
På vårdadministrativt språk innebär “överproduktion”, att man vårdat fler personer än vad Västra Götalandsregionen budgeterat för. Tyvärr är det inget nytt, ersättningarna har släpat efter under flera års tid. Men istället för att budgetera för att Sahlgrenska ska klara sitt uppdrag – att ge vård till regionens invånare – utsätter man istället sjukvården för kronisk svält och skjuter över ansvaret på personalen som förväntas springa ännu fortare.
Henrik Ripa menar att Sahlgrenska ska fortsätta ge vård i världsklass och att personalen ska sluta oroa allmänheten med sin kritik. Det är ett fint löfte till medborgarna. Men att spara in på 400 tjänster samtidigt som personalen redan går på knäna, som svar på att sjukhuset “överproducerar” vård – ja, det vittnar om något helt annat. Nämligen om att man satt en för låg budget.
Det är vansinne att dödssjuka patienter transporteras bort från intensiven av andra anledningar än rent medicinska. Att så sker på grund av ekonomiska skäl, platsbrist, är direkt oanständigt. Ur det perspektivet är det dock förståeligt att Ripa vill inte att vårdpersonalen kritiserar ledningen offentligt.
Den som söker regeringsmakten efter nästa val måste börja prata om det här. Vi befinner oss redan idag i en situation där olika enheter, förvaltningar, myndigheter och organisationer stöts mot varandra för att klara budget. Det kan bara inte fortsätta såhär.
