Jag tror inte det var ett medvetet sätt att försöka försköna de finansiella kriser som kan störta hela befolkningar i elände, men det säger något om ekonomers oförmåga att leva sig in i de sociala konsekvenserna av en instabil kapitalism och om den fantastiska normaliseringen av det kapitalistiska systemet som ägt rum de senaste årtiondena.

Kapitalismen blir det enda tänkbara, som ett slags samhällets opåverkbara natur.

Några år före härdsmältan 2008 höll den ledande ekonomen, tillika experten på trettiotalsdepressionen, Ben Bernanke ett berömt tal där han konstaterade: ”Finansmarknadernas ökade djup och förfining, avregleringar av flera branscher, ökad öppenhet för handel och internationella kapitalflöden är andra exempel på strukturella förändringar som kan ha ökat den makroekonomiska flexibiliteten och stabiliteten”.

Två år senare blev han chef för den amerikanska riksbanken.

Sedan sjuttiotalet har länder och ibland hela världen hemsökts av våldsamma finansiella härdsmältor med 2008 års kris som det värsta exemplet. En lång och obruten serie avregleringar av finansmarknaderna har skapat en finansiell sektor som är frikopplad från den reala ekonomin – utom vid de tillfällen då bankerna får en rejäl hjärtinfarkt.

Den fjortonde september 2008 stannade världen när Leman Brothers gick i konkurs. Idag är detta världsdrama närapå glömt, i alla fall förträngt, mycket beroende på att krisen aldrig följdes av någon revitalisering av vare sig keyensianska eller antikapitalistiska perspektiv från arbetarrörelsernas, socialdemokratins eller knappt ens vänsterns sida.

Ändå var det statliga åtgärder som den gången räddade världsekonomin från en total kollaps. Storbanker som själva var skyldiga till krisen räddades av marknadsdoktrinära regeringar som plötsligt tvangs agera socialtjänst åt bankledningar. Framför allt kan det ha varit det väldiga Kinas stimulanspaket som hejdade en global nedgång som kunnat sluta i trettiotalsformat. I USA födde kraschen både ett kortvarigt uppflammande Occupy Wall Street och en militant Tea Partyrörelse. Ytterst är Donald Trumps valseger 2016 ett resultat av finanskrisens härjningar.

Den konservativa våg som nu går över världen är i grunden knappast något annat än svallvågorna efter den nyliberala asteroid som träffade planeten – i alla fall dess politiska ledningar – i skiftet mellan 1970- och 80-tal. Praktiskt taget alla världens ekonomier och samhällen är sedan dess satta i permanent dallring, ett djupgående tillstånd av osäkerhet och för miljarder människor genuin otrygghet, när den finansiella sektorn hänger över dem som Damoklessvärd. Det som den där ekonomen kallade en livsstil är en samhällsepok, en historisk era.

Jag är övertygad om att en finansiell krasch väntar runt hörnet de närmaste åren och att den kan bli mer ödesdiger än den för tio år sedan. I den cykliska kapitalism där den finansiella tyngdpunkten genom kapitalismens sjuhundraåriga historia har flyttats från medeltida italienska stadsstater till holländska bankirer på sextonhundratalet och därefter vidare till London och efter andra världskriget till New York är det nu i Asien, i Kina, som tyngdpunkten ligger.

Vid en eventuell kommande kris lär det bli svårt för Kina att åter satsa så mycket som de gjorde förra gången – de kan inte en gång till sätta igång jättelika infrastruktursatsningar. Samtidigt är ledande västländer alltmer skuldtyngda. Ultralåga räntor pumpar upp priserna på alla slags tillgångar.

En enda gnista kan utlösa en världsbrand som i ett slag får börser, priser och löner att falla. Den gnistan kan komma från Italien, Turkiet, Japan, Kina.

Även Deutsche Bank kan för övrigt räkna upp argument för att en rejäl kris, vars omfattning inte går att förutspå, väntar runt hörnet. Men ingenstans i den politiska världen finns någon egentlig beredskap för en ekonomisk härdsmälta. Ta bara Sverige: På frivillig väg har detta land lämnat ifrån sig finansiell makt till börser och riskkapitalister genom att släppa iväg delar av den gemensamma skattebasen till välfärdskapitalister.

Men vi vet att ett samhälle står starkare i den globala finansiella vinden om exempelvis andelen hyresrätter är stor, och om den offentliga sektorn är fri från vinstintressen som sammankopplar dem med finanssektorn. Vi vet att kriser kan mildras om de sociala trygghetssystemen, i synnerhet a-kassan, är generösa eftersom det håller köpkraften uppe i svåra tider. Och vi vet att det i slutändan bara är staten som har möjligheter och resurser att på allvar hantera en kris.

Jag tror att tiden är inne för en ny, stegrad känsla av att vi lever i de yttersta tiderna. Det gäller klimatet, förstås, men det gäller också världsekonomin. Marken är torr som fnöske.