En bärande del i bolagets försvar, i striden mot Arbetsmiljöverkets krav om ökat ansvarstagande för arbetsmiljön för buden, har varit att de är en slags sambandscentral. Man förmedlar bara kontakt mellan på ena sidan restauranger som vill skicka iväg take-away-mat med bud och på andra sidan fullständigt fria människor som bara som av en händelse har lust att agera bud för densamma take-away-mat.
Bolaget är inte ett budföretag. Bolaget är inte en matleveranstjänst. Bolaget är inte en arbetsgivare. Nej, bolaget är en sambandscentral – som inte bara erbjuder en app för att skapa kontakt mellan restauranger, kunder/köpare och fullständigt frilansande bud. Man erbjuder också vad man väl i sammanhanget borde kalla för merch: Alltså ryggor, väskor och kläder med mera, som frilansarbuden kan ha på sig.
Vad är buden för något? Buden är inte arbetstagare. Buden är inte egenföretagare, i alla fall är de inte ute och budar i egenskap av egenföretagare. Vad är budandet ens egentligen: Är det arbete? En hobby? En kul grej?
Allt väsentligt i den här branschen (om det ens får kallas en bransch alltså), som i alla delar av arbetsmarknaden oftast är såväl solklart som självklart, försätts i ett dimmigt arbetsrätts- och arbetsmiljörättsligt vakuum när ingen någonsin bedöms vara varken arbetsgivare eller arbetstagare.
Varje bud som skadas i trafiken blir en renodlad trafikolycka, när det skulle kunna vara en arbetsolycka och utredas mot arbetsmiljöbrott.
Varje bud som dör under hämtning eller lämning blir ett olyckligt olycksfall, när det skulle kunna vara en arbetsolycka och utredas mot arbetsmiljöbrott.
Ingen ”sambandscentral” vars hela operation och affär ligger till grund för allt som händer sedan, efter att själva sammanbindandet är gjort, behöver ta något ansvar. För tekniken, för appen, för höga resultat i nöjd-kund-indexet – absolut. För människor – absolut inte.
Efter att Förvaltningsrätten i Göteborg nu dömt handlar det framför allt om att lägga sig på rätt nivå.
”Det som behövs framåt är tydlighet i vad vi får göra utan att behöva riskera den här omklassificeringen som föreläggandet skulle innebära”, sa Richard Lindeen, operativ chef på Wolt i Sverige när domen föll.
På ett sätt oerhört cyniskt. På ett annat oerhört lukrativt.
Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att man vill ha en tydlig gräns för hur mycket lite ansvar man kan ta innan man går över den magiska gränsen till att bli arbetsgivare. På ett sätt oerhört cyniskt. På ett annat oerhört lukrativt. Att tjäna pengar på andras arbete utan att ens vara arbetsgivare är ändå en förhöjd nivå av kapitalism.
Det går trender i det här. Ungefär samtidigt som Wolt vann i Sverige gjorde ett annat budföretag, förlåt ”sambandscentral”, rätten att inte ta ansvar för någon arbetskraft i England. Efter en flera år lång process dömde en enig högsta domstol att Deliveroo inte var arbetsgivare åt buden som genom sin fackförening The Independent Workers’ Union of Great Britain, IWGB, ihärdigt hade påstått att de var arbetstagare. Argumenten känns igen, de är desamma som i Sverige. Buden kan bestämma själva, buden är fria. Allt är flexibelt och bra.
Den för gigarbetare oförtjänt unika vinst, som kom i form av en dom i Spanien för en tid sedan, som ledde till lagförändringar till arbetstagarnas fördel, avgjorde existensfrågan för bland andra Deliveroo. De lämnade landet. Det säger något om ett bolag att det, från varje land där de avkrävs ansvar för dem som utför kroppsarbetet, emigrerar.
I Sverige behöver inget gigbolag, sambandscentral, jobbtinder eller vad man ska kalla det, packa några väskor. Här kommer det, så som lagstiftningen ser ut idag, tydligen inte bli emigreringsläge. Här kommer det att råda vakuum till och med att lagarna skärps. Det är osannolikt att sådana skärpningar skulle komma under Ulf Kristerssons (M) och Sverigedomekraternas styre. Men om de kommer, då är de troligen inte till gigarbetarnas fördel. Det våras för sambandscentralerna.
