Vilken sorg.

När jag skriver det här har Israel meddelat Gazas befolkning att de måste fly för att inte hamna mitt i det som väntar, vilket kan vara ett ännu mer intensivt anfall – bara under de första dagarna släpptes 6 000 bomber – eller en markinvasion eller både och. Gazas befolkning har ingenstans att fly.

Speciellt inte flickan du ser på bilden, svårt skadad, förd till ett sjukhus som knappt har mediciner och vars generatorer snart kommer slockna. 

När jag skriver det här har jag precis intervjuats av SVT:s Politikbyrån, om att delar av svensk vänster sveper in sig i kollektivt skuldbeläggande, generaliseringar och antisemitism när den ska kritisera Israels politik, att denna krets – för många – inte ens förmår fördöma ett terrordåd som är så utstuderat vidrigt att jag är in i djupet skakad.

När jag skriver det här har jag också sett bilderna från kibbutzen Kfar Aza. Ja, barnens kroppar är sargade och brända. Det är vad jag i ord förmår förmedla. 

Det finns ett före och efter.

Situationen vi befinner oss i – terrorn, kriget, den totalt avhumaniserande retoriken inte bara från Hamas, alla mördade civila, alla massakrerade och sprängda och psykiskt förstörda barn – ställer vår mänsklighet på sin yttersta spets.

Hur vi hanterar detta avgör vilka vi är, vilka vi vill vara.

Något som också måste gälla för den svenska höger som just nu är fullt upptagen med att kritisera svensk vänster. Det är inte fel att kritisera. Om man samtidigt är kapabel att själv kalibrera sin kompass så den ger utslag på lidande, universellt, alldeles oavsett nationalitet och religion. Riktigt så är det inte alltid. Konkret, Gazas invånare – som den lilla skräckslagna flickan i blöjor – saknar tyngd. De är som luft. 

En annan tendens är att använda – exploatera – den terror som drabbat Israel för att driva linjen att man minsann haft rätt hela tiden om att muslimsk invandring till Sverige är förkastlig, hemsk och omstörtande. Hur man skriver in sig själv i detta. Gör det till sitt.

Vilken perversion.

Vilken parasitisk impuls.

Uppvisa bara lite omdöme, sug inte åt dig detta som om människors död och trauma vore just din rosettasten för att knuffa svensk offentlighet ännu längre ut över avgrunden.

Svensk debatt är sämst just nu. 

Sönderpolariserad. Aggressiv. Inåtvänd. 

Det behöver inte vara så.

Avi Dabush, chef för organisationen Rabbis for human rights: 

”Det är viktigt för mig att säga att Hamas är fienden och att vi ska radera dem och utrota dem. Men medborgarna i Gaza och på Västbanken är inte våra fiender.”

Och:

”Om uppdraget är att förgöra Hamas så är det något vi måste göra. Men vi måste göra det med ett minimalt antal civila dödsoffer. Om uppdraget bara är att ta hämnd och att skada folket i Gaza så mycket vi kan, då är det väldigt illa, både moraliskt och för våra egna intressen.” 

Mustafa Barghouti, palestinsk människorättsförsvarare:

”Vägen till fred och säkerhet ligger inte i att öka förtrycket av palestinier och att förstöra fler palestinska byggnader, utan i att bygga en fredlig dialog. 

Robi Damelin, fredsaktivist, hennes son blev tidigare mördad av en palestinsk krypskytt, nu sitter hennes nära vän gisslan hos Hamas:

”Hämnd kan aldrig vara svaret. De kriminella som skapade den här situationen sitter säkra i sina bunkrar nu, med mat och vatten, samtidigt som två miljoner civila i Gaza flyr i desperation. Jag är så ledsen, och så full av medlidande för alla som drabbas av detta.”

Och:

”Jag stör mig på den här tendensen hos folk som sitter utanför i andra länder och måste välja sida. De spär bara på hatet mellan judar och muslimer. Om du inte arbetar för en fredlig lösning så håll dig borta! Lämna oss i fred om du inte vill vara del av lösningen.” 

Haggai Matar, aktivist och journalist:

”Anledningen till att vi befinner oss i den här fruktansvärda situationen idag är att det internationella samfundet och västerländska demokratier, som säger att de vill upprätthålla internationell lag, inte har satt ner foten mot Israel. De har aldrig visat samma sympati och stöd för palestinier som de nu gör för Israel. ”

Det är sensationellt att jag under veckan här i Dagens ETC får mer sansade, reflekterande, konstruktiva, humanistiska, ödmjuka och icke-rasistiska perspektiv från israeler som själva precis överlevt ett terrordåd, som förlorat nära och kära, som har vänner som tvingats över gränsen till Gaza. Och från palestinier som vet att deras blockerade landremsa kommer att förlora många, många tusen människoliv innan det här är över.

Det är värdighet. Det är ansvar. 

Det är det enda hoppfulla på en hopplös plats.