Jag fick en gång frågan om det inte är dumt att vara så “ideologiskt övertygad” som jag är: kan det inte hindra mig från att ta in andra perspektiv? 

Det är skillnad på att vara ideologiskt övertygad och ideologiskt blind, svarade jag. Mina grundprinciper tummar jag inte på, men det betyder inte att jag kommer att blunda för misstag eller felaktigheter oavsett vem som begår dem. 

Visst drabbas vi alla av ideologisk förblindelse ibland. Jag har garanterat varit oproportionerligt positiv till förslag från partier eller personer jag tycker om och, tvärtom, orättvist skeptisk till idéer från meningsmotståndare. 

Men vad gäller Sveriges hantering av kriget i Gaza är den ideologiska blindheten utbredd och förödande. 

På regeringens hemsida möts jag av en rad genvägar till det som anses vara aktuellt just nu: Sveriges stöd till Ukraina, regeringens budget, Sverige i Nato – men ingenting om Gaza.

När jag hittat rätt läser jag följande:

“Den 7 oktober 2023 genomförde Hamas en terroristattack mot Israel. Sedan dess har säkerhetsläget i regionen allvarligt försämrats. Här samlas information om regeringens arbete med anledning av situationen och det efterföljande kriget.” 

Ja, då var de ett offer. Men nu är de krigförande; krigsförbrytare, sannolikt.

Hamas terroristattack. Försämrat säkerhetsläge. Efterföljande krig. Israel nämns en gång: som offer för attacken den 7 oktober. Ja, då var de ett offer. Men nu är de krigförande; krigsförbrytare, sannolikt. Det ”efterföljande kriget” är Israels och högst troligt ett folkmord. 

Jag läser vidare:

”De senaste stridigheterna mellan Israel och Hamas har nu pågått sedan terroristgruppen Hamas fruktansvärda attacker på civila män, kvinnor och barn i Israel den 7 oktober 2023. Omkring 1 200 människor dödades och över 200 civila, inklusive barn och äldre, togs som gisslan och fördes till Gaza. Israel har drabbats av det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen. I det efterföljande kriget har tiotusentals palestinier dött, inklusive tusentals barn. Det mänskliga lidandet är enormt för civilbefolkningen.”

Nästan hela stycket beskriver ingående effekterna Hamas attack haft på Israel, med uttryck som ”fruktansvärda attacker”, ”det värsta massmordet på judar”. 

Beskrivningen är inte fel – avsaknaden av motsvarande empati för palestinierna är det. Åt dem ägnas en mening, och här är orden inte lika skarpa. Återigen: efterföljande krig, inte Israels krig. Enormt lidande, inte massmord.

Det sitter så djupt inne att Israel är den goda sidan, ”mellanösterns enda demokrati” – oaktat hur många sjukhus och skolor som bombas, oavsett vad ICC och ICJ säger. Och USA, det land som skamlöst fortsätter att skicka vapen till Israel, ska vi nu ha ett långtgående militärt samarbete med. 

Det är fel ockupation att förfasas över, Löwenmark – och det finns 40 000 verkliga döda kroppar att sörja.

Lika stark verkar övertygelsen vara hos högerns opinionsbildare. Sofie Löwenmark publicerade häromdagen ett inlägg på X om Gazaprotesterna på Göteborgs Universitet. Hon var upprörd över “ockupationen” av stadens mark och bildsatte med inplastade fejkkroppar som ska likna en massgrav i Gaza. Det är fel ockupation att förfasas över, Löwenmark – och det finns 40 000 verkliga döda kroppar att sörja. 

När en bekant fick barn i våras skrev hon lyckligt att hennes bebis föddes rakt in i körsbärsblom. Nu läser jag om en palestinsk bebis som föddes rakt in i kriget: han förlorade ena ögat och större delen av sin familj när han var en vecka gammal.

Jag inser att jag tänkt så mycket på barnen vars liv tar slut att jag helt glömt bort barnen vars liv börjar under kriget. Att omvärldens svek inte bara riktar sig mot de som får sitt liv raserat, utan också mot de som inte ens har fötts än. Det pågår ett liv där, mitt i allt, trots allt.

Det är min ideologiska övertygelse att det här är fel. Billströms övertygelse är, uppenbarligen, en annan. Jag ser den i hans val av ord, eller kanske framför allt i orden som saknas.