Jag vill tro att politik ska handla om ideologier, om att man röstar på den samhällssyn man tror på. Så ser det knappast ut idag: nu handlar det snarare om att välja bort något – om att rösta på det något bättre alternativet.

Visserligen är skillnaden ofta tydlig: som i USA, där amerikanerna kan få en ljugande abortmotståndare till president – eller åklagaren Kamala Harris. Men faktum kvarstår: många kommer att rösta på Harris bara för att hon är bättre än alternativet. 

Jag är så trött på att rösta på det minst dåliga. Jag vill rösta på något bra. 

Mycket i det svenska politiska landskapet talar för att oppositionen skulle kunna vinna riksdagsvalet 2026. I flera mätningar har S, V, MP och C haft majoritet, och det finns onekligen frågor som dessa partier borde kunna enas i.

De två största, antifascism och klimatet, borde vara tillräckliga för att bygga något starkt. Särskilt är klimatet, tvärtom vad det kan låta som om man följer debatten, en enande fråga. En stor majoritet av svenskarna är intresserade av klimatfrågan. 70 procent är oroade över klimatförändringarna. 

Men klimatpolitiken har präglats av rädslan att göra potentiella väljare upprörda. Det verkar dock till stor del vara en obefogad rädsla hos politikerna: tuffare klimatåtgärder inte ger minskat väljarstöd, visar ny forskning från Göteborgs universitet. Många är dessutom beredda att konsumera mindre och att ändra sina vanor för klimatets skull.

Klimatfrågan är alltså en enorm möjlighet för de fyra partier som nu är i opposition. Det märks inte direkt på diskussionerna dem emellan (om de ens har några). 

Socialdemokraterna, oppositionens lok, pratar gärna om att de är alternativet, den goda motpolen, till Tidöpartierna. Det är ganska talande för vad S har blivit, menar jag: ett parti som pratar om vad man inte vill, istället för om sina egna visioner. Rösta på oss: det mindre dåliga alternativet!

Och frågan är om de ens är en motpol. DN visar i en genomgång att S röstat identiskt med Tidöpartierna i nästan alla kriminalpolitiska frågor. Skillnaden är alltså, på det området, nästan obefintlig.

Och antifascismen, en annan potentiellt enande kraft, är sorgligt försvagad i S. Det syns inte minst i migrationspolitiska talespersonen Lawen Redars förslag, som paketeras i omtanke för utsatta områden och en vilja att förbättra integrationen – men som förstås (också) handlar om att försöka sno ett par röster från SD. 

Men väljarströmmarna talar inte för idén om att SD-väljare plötsligt ska rösta på S. Enligt ”Väljarna och valet 2022” (Göteborgs universitet) kom ytterst få S-väljare från SD i förra riksdagsvalet: ynka 1,2 procent. 

SD ”stal” visserligen en del väljare från S: 6,5 procent av SD-väljarna röstade på S i föregående val, men betydligt fler kom från M (14,6 procent). 

Vi behöver fråga oss om det är rimligt att den mikroskopiska möjligheten att SD-väljare blir S-väljare ska styra så här mycket: att partiet som skulle vara motpolen istället blir en marginellt bättre version av det dåliga. 

Men med mindre än två år kvar till valet 2026 saknar vi en tydlig ambition att gå samman och riva Tidöavtalet mitt itu. Ärligt talat: partierna verkar ju inte ens så ut med varandra. 

Det går att kritisera Tidöpartierna för mycket: deras pågående auktoritära omstöpning av Sverige, den förlåtande inställningen till SD:s gränslösa beteende, hjärtlösheten i Gazafrågan, den misslyckade klimatpolitiken, och så vidare. Men man kan inte anklaga dem för otydlighet i vad de vill. Ambitionerna – och att de backar varandra – är de tvärtom plågsamt ärliga med. 

Jag har inget vettigt försvar att komma med när högern sticker kniven i det sår som är vänsterns oenighet. S verkar avsky V, som i sin tur verkar hata MP. Och MP gillar S men S har anklagat MP för att vara jobbiga miljömuppar, och Stefan Löfven skyller i sin nya bok sina misslyckanden på V. S och C verkar åtminstone någorlunda sams, men stämningen mellan V och C är iskall.  

Om man på allvar vill vara ett alternativ till Tidöpartierna måste man dels börja prata med varandra, och dels erbjuda något annat än regeringen och SD. Det räcker inte att säga att man är motpolen: man måste vara det också. Och inte minst måste man bygga sin politik kring sina värderingar, kring det befolkningen alldeles uppenbart längtar efter: en bättre tillvaro.

Men ingen i oppositionen verkar ha tänkt på hur den tillvaron ska se ut. Det är som om berättelsen om framtiden kidnappats av högern och att vänstern tror att Tidöpartierna kastat nycklarna. Men det är ju faktiskt möjligt att låsa upp buren och ta tillbaka definitionen av ord som ordning, ansvar och frihet. 

Valet 2026 måste bli ett val mellan olika ideologier och visioner. Mellan de som tror på människor, och de som misstänkliggör människor. Mellan de som tar klimatkrisen på allvar, och de som förvärrar den.

Jag vill inte ha ett val mellan det dåliga och det lite bättre. Låt mig för guds skull välja något som är bra.