Jag riktigt tycker om att gå i tåg. Känslan av en förenande gemenskap är befriande i en allt mer individualiserad värld. Sundsvalls Pride, som avslutas med parad, ger oss alla med gemensam tro på mångfald och respekt för människors olikheter en god anledning att ta oss in till stan och ansluta oss i leden.
Sundsvalls Pride pågår för fullt för 7:e gången. De senaste åren har den vuxit sig allt större, och i år sammanfaller den, förutom med Hamnyran, även med SM-veckan. Det är glädjande, likaså är det glädjande att Ånge kör sin första Pride om ett par veckor.
Jag irriterar mig över, eller blir förbannad på, att det år 2015 finns människor som ställer sig frågande till om Pride behövs, med argument som ”de får ju gifta sig nu” och liknande. Det är lika dumt som att påstå att vi kan lägga ner kvinnorörelsen, vi fick ju gud bevars rösträtt 1921. Det finns ett spektra av fördomar, förakt och hat gentemot HBTQ-människor. Det tar sig bland annat i utryck genom kränkningar, diskriminering, hot och våld. Detta måste bekämpas. Mänskligt lidande och psykisk ohälsa kommer till följd, och varje enskilt individ som drabbas är i sig en tragedi. Därför är det viktigt att Pride, som erbjuder ett flertal föreläsningar och workshops blandat med artister och utställare, finns och växer.
Det vi inte får glömma är att fördomarna, föraktet och hatet finns kvar även när festen är över. Att motverka de mest extremistiska hatarna kan tyckas vara en omöjlig uppgift. Något för någon myndighet att ta tag i kanske? Men nu är det ju så att grogrunden för fördomar finns i vardagen. Genom att motverka vardagsföraktet, på arbetsplatsen, bland vänner, i skolan, genom föreningslivet, bland släkten, eller via sociala medier så drar vi alla ett strå till stacken, och är en del i kampen mot det obegripliga motståndet gentemot HBTQ-personer och för mänsklig anständighet.
Under min livstid har det skett mycket. Jag var barn under 80-talet. Tanken på att Pride skulle locka tusentals människor till en folkfest var det nog inte någon som tänkte. På 90-talet tyckte jag att RFSL var modiga, de hade nämligen sin egen logga på dörren till sin lokal. En sådan självklarhet. Men som sagt, det är långt kvar till äkta jämlikhet.
Kärlek, Stolthet, Öppenhet, ledorden på Sundsvalls Pride, borde vara en självklarhet. Kom i morgon så fyller vi leden och marscherar för de självklara mänskliga rättigheterna, att få vara den man är och älska den man vill. Med övertygelsen som drivkraft fortsätter vi kampen resten av året och står emot fördomarna, föraktet och hatet!
