Tacksamhet till alla er som gått före. Som i med- och motgång har kämpat för det stora och det lilla. Bättre kvinnolöner, sexuella och reproduktiva rättigheter eller varför inte friheten att idrotta på mer jämlika villkor. De möjligheter vi kan njuta av idag är er förtjänst.

Respekt av gigantiska mått för alla er som slåss för frihet i sammanhang eller delar av världen där jämställdhet är avlägset och kampen farlig. Som trots risk för att förlora försörjningen, familjen eller livet arbetar för mänskliga rättigheter som många av oss tar för givna. Idag hedrar vi ert mod genom att minnas att er kamp är vår.

Gemenskap med alla er som inte ger upp. Som ifrågasätter, diskuterar, utmanar och protesterar. En del av er är heltidsaktivister och andra har inte tid eller kraft för mer än den vardagliga kamp det alltid är att bära feministiska glasögon. Ni är alla viktiga.

Vi har satts att bedriva vår feministiska kamp i ett individualistiskt samhälle där vårt ekonomiska systems behov av att skapa nya marknader äter sig in i tillvarons minsta vrå. Allt ska köpas, säljas och inte minst väljas. Du ska välja rätt skola, pension och jobb och väljer du fel får du skylla dig själv. Du är en ensam ö. Din egen lyckas smed. Och långt därborta seglar de kollektiva projekten bort och förbi.

Naturligtvis påverkas även den feministiska rörelsen och diskussionen av sin omgivning. Det är svårt att stå emot ett samhälle som ständigt uppmuntrar oss att vara självcentrerade konkurrenter och konsumenter. Men låt oss i alla fall försöka. Sikta högre. Hålla samman. Den brokighet i åsikter och erfarenheter som ibland skapar osämja kan bli en styrka när vi riktar blicken utåt och formeras kring kollektiva politiska projekt. ”Det personliga är politiskt” är ett kantstött gammalt slagord som ibland misstolkas som att varje personlig upplevelse är politiskt intressant eller att politisk kamp är detsamma som personlig framgång. Istället uttrycker slagordet just det jag berör ovan: det individuella är ibland något vi har gemensamt – vi är inte öar. Och våra gemensamma erfarenheter kan politiseras i kamp för kollektiva lösningar.

Angelägna och avgörande frågor som skulle kunna fylla en sådan funktion att enas kring är arbetstidsförkortning, välfärd och solidaritet med kvinnor på flykt.

Förkortad arbetstid för att frågan så fint syr samman jämställdhet med klass och klimatkamp och dessutom innebär ett ifrågasättande av själva navet i dagens samhälle. Genomförbart och samtidigt visionärt. Såväl högern som regeringen sliter nu i sedvanlig ordning sitt hår i förtvivlan över hur svårt det är att skapa tillräckligt med jobb. Högerns lösning är sämre villkor för nyanlända. Vad är vårt svar? Jag önskar att det var: Va! SKAPA jobb? Jobb är inte ett mål. Det är ett medel. Utgångspunkten måste vara våra gemensamma behov. Vi behöver jobb som bidrar till en klimatomställning, jobb i välfärden, meningsfulla jobb. Till anständiga villkor såklart. Och finns det inte tillräckligt med samhällsviktiga jobb så kan vi sänka vi arbetstiden och underlätta för jämställdhet, klimatomställning och ökad livskvalité.

Välfärdens nyckelroll för kvinnors frigörelse är given. Förlossningsvården, till exempel. Samhällets orättvisor kan knappast illustreras tydligare än när pressuppbådet möter den nyfödda kungligheten omgärdad av kompetent personal samtidigt som det råder kris i förlossningsvården för alla andra. Det är så ont om platser i vissa regioner att födande kvinnor skickas till andra län, tvingas sova på golv och i värsta fall riskerar sina och barnens liv. Barnmorskor, syrror och undersköterskor bedriver nu på olika håll i landet en envis kamp för bättre villkor i förlossningsvården. De slåss inte bara för sina arbetsvillkor utan för oss alla och de behöver vårt omedelbara stöd.

Slutligen: Solidariteten med kvinnor på flykt. För att vi helt enkelt inte kan ducka längre. Kvinnor föder barn i tillfälliga flyktingläger med livet som insats. Småbarn drunk-nar eller beskjuts med tårgas på vägen till Europa. Samtidigt som vi bara skyddar de (främst män) som kan ta sig hit. Det är outhärdligt. Det måste vara en internationell feministisk angelägenhet att ställa om till ett asylsystem som gynnar utsatta kvinnor och barn.

Om morgondagens döttrar ska vakna upp och känna tacksamhet över de rättigheter vi kämpat oss till så behöver vi allt sätta lite fart.