Allt är rött och rosa. Golv, mattor, kuddar och sammetsfåtöljen där Nina Färdig sitter går i olika nyanser av samma färger. Själv är hon klädd i svart och har stora guldiga ringar i öronen. Nina Färdig må ha spelat punk hela sitt liv, men idag ser hon ut som en hiphopare med sin tjocka kedja runt halsen.
– Jag är född 1974, och har varit vegan i 20 år, säger Nina Färdig.
– På högstadiet väcktes mitt stora intresse för rättvise- och solidaritetsfrågor och jag blev engagerad i miljöfrågorna då. Djurrätten kom som en självklarhet. Om vi ska samsas om den här planeten och så många som möjligt ska må bra så är det klart att vi ska inkludera djuren. Hur kan vi bruka så mycket våld på andra varelser bara för att de inte har samma språk som vi har.
Det brokiga rummet vi sitter i ligger innanför hennes organiserade och minimalistiska skoaffär, Green Laces. Hon delar lokalerna med en tatueringsstudio, det doftar mint och rökelse.
Nina öppnade den veganska, hållbara och etiska butiken 2011. I grunden är hon språkvetare, och har jobbat med kommunikation. Slumpen avgjorde hennes karriärbyte. Nina gick i tankarna på att göra något annat när hon behövde köpa ett par nya skor. Hon började söka på internet efter veganska skor som var etiskt producerade.
– Jag vill att de som tillverkat mina skor ska ha en del av ekonomin kring den. Jag vill att vi ska vara rädda om våra hav och våra miljöer och inte släppa ut kemikalier som vi inte kan ta hand om. Jag vill inte att några djur ska ha behövt lida för min konsumtions skull. Med de här parametrarna var det nästan omöjligt att hitta någonting. Så föddes idén.
Textilindustrin är en av världens största utsläppare. Den släpper ut mer än flyg- och sjöfarssektorn tillsammans. 93 miljarder kubikmeter vatten används per år av textil och modeindustrin, enligt en studie gjord av FN:s handelsorgan United Nations Conference on Trade and Development (UNCTAD).
Går det att kalla någon konsumtion hållbar?
– Jag tycker att vi ska vara ärliga med att det finns olika sätt att agera. För ja, optimalt kanske vore om alla i Sverige gick tillbaka och försökte sträva efter något slags självhushåll och började tillverka våra egna kläder. För klimatet kanske det skulle vara optimalt. Men jag tycker att det är oärligt att ens prata om det. Vi är så långt ifrån, viljan hos befolkningen är inte där och inte heller hos mig. Jag gillar att vara en del av ett sammanhang. Min utgångspunkt är att jag vill verka där jag står, och försöka göra så gott jag kan i mitt mikrokosmos.
En viktig del för Nina är att vara relevant och ha en hög stilgrad på det hon säljer. Foppatofflor är också veganska, men dem är hon inte intresserad av att ha i sin butik. Hon beskriver att mode för henne är en historia, att ha örat mot marken för att se vad folk gillar just nu och ett finger i vinden för vad som kommer sedan.
Ett genomsnittligt klädesplagg används tio gånger innan det kasseras. Det slängs eller bränns omkring 87 procent av de textilfibrer som finns i klädproduktionen. Antalet gånger vi använder kläderna vi köper har sedan början av 2000-talet sjunkit med en tredjedel. Varje år väntas efterfrågan på kläder att stiga med två procent, enligt UNCTAD.
– Det är avskyvärt. jag kan inte fatta hur vi har hamnat där, det är okärleksfullt faktiskt att shoppa på det sättet. Jag brukar ha långa samtal med kunder just om det. Köpet hos oss är tänkt att det ska vara med hos kunden länge.
Går det att vara modeintresserad och samtidigt miljömedveten?
– Det här med att handla och leva hållbart. Jag vänder mig verkligen mot att det är någon form av asketism, att vi berövar oss någonting. För jag tycker att det finns så väldigt mycket lust i att leva medvetet. Men jag tycker samtidigt att vi ska våga vara mustiga, härliga och sexiga. Allt det där som är lockande med modeindustrin.
Även om relevansen är viktig, så tummar hon aldrig på de krav hon ställer på leverantörerna. Kan inte ett märkes agenter besvara hennes frågor så tar hon inte in skorna, hur snygga de än är.
– Det veganska brukar inte vara så stora problem, utan då kollar de alla lim och så får man en innehållsförteckning på materialen. Men sedan kan de kanske inte redogöra för personalen, hur matsalarna ser ut eller hur många toalettpauser de har rätt till. En sko kan ha delar som producerats i olika land, det är väldigt svårgenomträngligt. Med kemikaliehanteringen brukar jag utgå från EU:s lagstiftning, Reach. Om det tar stopp när de säger “vadå reach”, är det ingen idé att prata vidare. Då är det så långt mellan vår förståelse.
I takt med att butiken växt och hon etablerat sig som aktör hör nu varumärken av sig. Hon behöver inte längre jaga runt efter leverantörer som håller standarden, utan fler och fler tar ansvar för sin produktion.
Men samtidigt berättar Nina att hon varje år mejlar vissa varumärken som hon verkligen vill sälja. Än så länge kan de inte visa det hon vill se, men hon tänker fortsätta höra av sig varje år.
– Jag vill gärna jobba med lite större märken, för jag vill vara en relevant aktör. Inte ett ufo i hörnet som står med ett plakat och säger “vi måste rädda planeten”. För det måste vi, men i min aktivism så vill jag äta gott, hångla med min kille och vara snygg på stan. Alla de här vanliga grejerna som folk gör, det vill jag också göra.
