Under helgen som var höll Miljöpartiet kongress i Karlstad. Kongressen ägde rum efter ett par turbulenta veckor med flera framtvingade avgångar, däribland språkröret Åsa Romsons. Trots att hon i egenskap av miljöminister har stått för merparten av de få avtryck MP har åstadkommit i regeringens politik, och trots att hon var en av regeringens mest kompetenta ministrar, fick Romson lämna sitt uppdrag på grund av låga förtroendesiffror.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De senaste veckorna har dessutom varit kulmen på en lång tid av politiska svek som har resulterat i bottennoteringar för partiet i flera mätningar. Vattenfalls tyska kolgruvor, inskränkningen av asylrätten och handlingsförlamning i skolpolitiken är exempel på hur partiet har svikit några av sina främsta vallöften.
Åsa Romson ersätts på språkrörsposten av biståndsminister Isabella Lövin, känd främst för sitt arbete med fiskepolitik under åren i EU-parlamentet. Redan i sina första intervjuer som språkrör visade Lövin prov på färdigheter i vad som har kommit att bli en miljöpartistisk paradgren de senaste veckorna – att hänvisa till ”verkligheten”.
I intervjuer och tal har Fridolin, Romson och Lövin, såväl som flera andra företrädare, pratat om hur den nya rollen som regeringsparti innebär att man “måste förhålla sig till en ständigt föränderlig verklighet”.
Ingen motsätter sig påståendet att varje politisk rörelse som är intresserad av att åstadkomma förändring måste förhålla sig till verkligheten – vad är det annars man vill förändra? Att MP har börjat upprepa detta mantra ska ses i ett alldeles speciellt sammanhang, nämligen hur det på senare tid har skett ett skifte i hur ledande företrädare för partiet beskriver den där “verkligheten”.
I fråga efter fråga har Miljöpartiet kapitulerat på grund av det parlamentariska läget, det vill säga att regeringen saknar majoritet för många av sina frågor i riksdagen. Det är förvånande eftersom de flesta politiska rörelser i det läget i stället skulle försöka skapa opinion och tvinga fram omröstningar där övriga partier måste bekänna färg.
I höstas var Miljöpartiet förkrossade över de inskränkningar av asylrätten som man var med och genomförde med brett parlamentariskt stöd. Nu ursäktar man det och framhärdar hur stolt man är över att Sverige tidigare tog väldigt stort ansvar – beslut har som fattats under tidigare regeringar. Samtidigt har man börjat upprepa högerns verklighetsbeskrivning om systemkollaps.
I frågan om försäljningen av Vattenfalls kol – denna regerings kanske viktigaste klimatbeslut – har Miljöpartiet redan gett upp. Man hävdar att det är omöjligt att stoppa affären utan riksdagsbeslut, ett påstående som har beskrivits som falskt av åtskilliga experter.
Mönstret är tydligt. Strategin för att ursäkta sitt bleka avtryck i politiken är att utmåla en verklighet där politisk förändring är omöjlig. Men i en sådan verklighet behövs inte ett parti som Miljöpartiet, vars hela grundidé har varit en fullständig omställning av samhället. Det är därför deras stöd nu rasar i opinionsmätningarna – inte på grund av felsägningar, handskakningar eller mediedrev.
