Libanon, som förr i tiden kallades för Mellanösterns Schweiz, påminner allt mer om Mellanösterns Grekland. Landet är ett av världens mest skuldsatta. Valutan har på bara några månader förlorat mer än 60 procent av sitt värde. Inflationen är uppe i 500 procent.

Förut gav en amerikansk dollar 1500 libanesiska lira. Nu kostar en dollar nästan 9000. Det innebär att ett par skor eller ett paket mjöl blivit sex gånger så dyrt. Tänk dig att du går till Ica eller Coop för att köpa smör eller bröd som plötsligt från en dag till en annan kostar sex gånger så mycket.

Därför ekar allt fler kylskåp tomma. Något som en fotojournalist med uppdrag för AFP ville dokumentera. Efter att ha jobbat i några dagar sa han i en intervju att det han såg – hungern, fattigdomen – var värre än under inbördeskriget. Samtidigt var det inte lätt att få folk att låta sig fotograferas framför sina ekande kylskåp. Många berättade gärna om situationen men att inte ha mat hemma, inte ha råd ens med det mest basala, är förknippat med skam.

Men skammen är politikernas. Efter inbördeskriget (1975–1990) har landets ekonomi byggt på lån och bistånd. Staten har lånat friskt av privata banker. 

Men pengarna har inte gått till investeringar i samhället. Istället har de försvunnit i enorm korruption och spenderats av en politisk elit på lyxprojekt. 

Till exempel är vatten och energiförsörjning extremt eftersatt, sedan inbördeskriget har libaneserna inte upplevt 24 timmars elektricitet i sträck.  

Att det kunnat ske i så många år beror på att makten är koncentrerad hos ett fåtal och dessa aldrig ställs till svars. 

Ungefär 0,1 procent av befolkningen kontrollerar mer än hälften av landets samlade förmögenhet. Samtidigt är hälften av befolkningen, tre miljoner människor, enligt FN i behov av nödhjälp. 

Coronapandemin var sista stöten som nu får ekonomin – som bygger på ett luftslott – att rasa. I första hand är det de allra fattigaste som drabbats. Inte minst de som får sitt levebröd genom att till exempel driva småbutiker eller utföra ströjobb. När dessa nu har stått still i månader har de allra mest utsatta inte fått något som helst ekonomiskt stöd. Nu håller även medelklassen på att raderas. Deras tillgångar och besparingar är borta. Löner som förr gav en hyfsad levnadsstandard är i dag svåra att klara sig på. 

Libaneserna är rasande på den politiska och ekonomiska eliten i landet. För inte nog med att statsfinanserna har misskötts och korruptionen varit hejdlös – nu klarar man inte ens av att lösa situationen. 

För att Internationella Valutafonden, IMF, ska kunna erbjuda stöd så krävs det att en stat redovisar skulderna och lägger alla korten på bordet. Men den libanesiska regeringen och riksbankschefen är inte överens om siffrorna.  

Efter otaliga möten som inte lett till några framsteg med IMF har förhandlingarna har nu lagts på is. Så illa skött är staten Libanon. 

Det finns de som försöker spinna på att det här kan leda till ett sekteristiskt inbördeskrig. Speciellt USA, som mest fokuserar på att komma åt Hizbollah och i förlängningen Iran pekar ut gruppen som ansvarig för situationen. Men det är en långsökt förklaring. Libaneserna själva pekar inte ut en enskild ledare, person eller etnisk grupp – utan eliten.

Enligt den politiska kommentatorn Nizar Hassan, som bland annat brukar höras i Lebanese Politics Podcast, så är Libanons konflikt ett klasskrig snarare än en sekteristisk kamp. Oavsett utgången av krisen så har människorna i Libanon alltför länge fått betala ett alltför högt pris.