På två år har politiken gått från bevarande av status quo, till en alltmer högröstad rustningspolitik. Även vänstersocialdemokrater som Dagens Arena diskuterar militär upprustning och på Aftonbladets regeringsvänliga ledarsida fastslår till slut Fredrik Virtanen att regeringen bör straffbeskatta bankerna på miljarder för att snabbt rusta upp ubåtsförsvaret.

Det är givetvis inte allvar, Virtanen begriper att den typen av konfiskering av vinster kräver krig för att accepteras (så kallad krigsekonomi). Inte ens det faktum att det är Wallenbergs bank som i detta fall skulle straffbeskattas för att skicka pengar till Wallenbergs Saab för att bygga ubåtar, kommer ändra reaktionen.

Virtanens försök att komma undan grundproblemet är kanske roligt men i verkligheten betyder en stor satsning på militären mindre satsningar på välfärden. All propaganda för ökad upprustning kommer betyda minskad offentlig konsumtion av annat, typ dagis.

Bara om Socialdemokraterna bröt med sitt beslut om ”krona för krona”-finansiering av utgifter, det vill säga började storlåna för offentliga investeringar, skulle vapenexpansionen kunna ske utan att barn och gamla får betala.

Men det är lika otroligt som att regeringen skulle storlåna för att bygga bort arbetslösheten eller ställa om svensk ekonomi till en utsläppsfri ekonomi genom snabba investeringar.

De liberalsossiga kraven på ökad upprustning kommer att försämra välfärden. Punkt.

Vad är det som händer? Nato genomför en stor ubåtsövning i Sverige. Efter några dagar hittar militären något som man sedan iscensätter en stor ”underättelseinformationsinhämtningsinsats” kring. Stefan Löfven försöker värja sig mot ubåtsjakten, precis som Olof Palme försökte 30 år tidigare. Men medierna hakar på och ubåtshysterin är tillbaka. Idag vet vi att 80-talets ”bevis” var trams, trots Sovjets fall har inte en enda läcka efteråt kunnat visa ryska ubåtskränkningar eller ens de mer fantasifulla (som Jan Guillous byggde böcker på) teorierna om rysk invasionsförberedelse och hemliga ubåtsbaser i skärgården. Grodmän på kobbar.

Svenska tidningar skriver gärna om propagandamedierna i Ryssland, om desinformation och ryktesspridning. Samma om amerikanska medier (när USA går i krig). Tänk om någon ansvarig på våra mäktigaste medier kunde granska sin egen propagandainsats för att militären sagt att man ska undersöka en eventuell kränkning av något.

Så vad händer egentligen? Sverige är idag med i Nato i allt, utom formellt. Vi övar, planerar och krigar gemensamt med Nato. Svensk neutralitet existerar inte, annat än i ord. Medlemskapet i EU gör det dessutom omöjligt. Det är klart att Nato-partierna kommer lyckas få igenom medlemskapet om svenska folket börjar tro att ryskt krig är nära. (Och då glömmer att ett ryskt krig i så fall först måste krossa Nato och de baltiska staterna, det vill säga anfalla EU utan att få militär motreaktion.) Det skulle i och för sig förenkla svensk militärexpansion. Nato-medlemskap kräver 2 procent i militärsatsning per land. Sverige får bygga fler ubåtar och Jas-plan.

Men blir landet säkrare?

Att rysk militär vet om att Sverige de facto är med i Nato är självklart. Men så länge det inte är officiellt kan Ryssland kränka luftrum och veta att det inte blir storkrig. Ryssar övar och spionerar precis som svenskar och Nato. På 80-talet, 90-talet, 00-talet och nu.

Den stora skillnaden är hur det tolkas medialt och politiskt.

Det Ryssland som föll samman under Andropov och till slut Gorbatjov gjorde det på grund av att man inte klarade fallande oljepriser och vapenracet. Folk fick det sämre, men även ledningen. Partiet och militärens enhet rasade ihop och partiledarna tog beslutet att nu gällde det ”var och en för sig själv”. Oligarkernas era var där. Kommunistpartiets ledning och deras barn blev den nya kapitalägande klassen. På tio år sjönk levnadsstandarden men ett nytt kapitalistiskt land var fött.

Problemet var att oligarkernas expansion bit för bit krävde västs kapital för att få igång ekonomin. Men västs kapital gav makt åt USA:s och EU:s företag, ryska företag klarade inte själva konkurrensen och när då olja och gas blev det enda som kunde rädda nationell makt är det inte så underligt att nationalister samlades runt Putin. (Råvaruländer blir för övrigt ofta för eller senare diktaturer. Intressanta undantag är Norge och Bolivia.)

På 00-talet steg levnadsstandarden i Ryssland igen på grund av oljeinkomsterna. Idag hotas det av precis samma sak. Saudiarabien pressar ner oljepriset och USA:s tillfälliga frackingboom hjälper till. Putins makt är hotad av samma ekonomiska grundregler som styr alla länder.

Det är viktigt att då förstå att rysk nationalistisk propaganda är politiskt motiverad och att den handlar om skydd av en intern makt. Det är inte rysk imperialism, det är en nationalistisk högerextrem politik som Putin genomför (mer lik SD än något annat svenskt parti). Att överta Krim som man styrde ses som en militär självklarhet. Att stödja separatister i Ukraina är ett maktspel Putin vinner på ända tills ryska döda soldater börjar komma hem. Därav dagens stillastående.

Men det finns inget ökat militärt hot mot Sverige såvida man inte med militärt hot menar ett nytt världskrig mellan EU, USA och Ryssland.

Då är väl frågan snarare vad vi i Sverige kan göra för att bäst hindra det. Hur skapar vi nedrustning? Tio nya ubåtar, helikoptrar eller 50 nya Jas-plan gör självklart inte Sverige säkrare. Inte ens om bankerna betalar för det.

Men att vi överhuvudtaget diskuterar det visar vad krigspropaganda är i verkligheten.

Och du har just upplevt några veckor av det.