Det såldes lotter. Och caféet i den röda lilla torpliknande byggnaden lät hela sin dagskassa gå till stöd för Ukraina.
Solen lyste, men stigen upp till hembygdsgården var ishal. Ingen jublande stämning rådde, mer något slags sammanbitet lugn och återhållen ilska över det pågående övergreppet. Och över hela Sverige – inte bara i de större städerna – hålls nu stödarrangemang efter stödarrangemang. Det kan vara loppisar som samlar in pengar, manifestationer, men framför allt samtal människor emellan om det fruktansvärda aggressionskrig som pågår.
Jag pratade efter manifestationen i Dala-Floda med den lokale bonden om bränslepriser, om en bok om universum och teoretisk fysik, som vi båda läst och fascinerats av, men också om att detta krig inte är ett krig mellan två folk, ryssar och ukrainare, utan ett krig mellan en maktfullkomlig elit i Kreml – ledd av världens kanske rikaste man – och det ukrainska folket och i förlängningen också mot det ryska folket.
Vad är det som gör att engagemanget för Ukraina överallt är så starkt? Andra krigszoner får inte samma spontana uppmärksamhet och inte alls samma mediebevakning. Kinas exempellösa förtryck av den uiguriska befolkningen hörs nästan aldrig någon vanlig människa tala om (jo, bonden talade om det). Xinyiangprovinsen är för avlägsen och uigurerna är muslimer. Kriget i Jemen märker de allra flesta inte ens av, trots att dödssiffrorna är ofattbara.
En och annan på vänsterkanten påpekar naturligtvis de dubbla måttstockar som gäller för lidande och förtryck. SD:s företrädare välkomnar plötsligt ukrainska flyktingar – med det direkt sjuka argumentet att det nu rör sig om ”riktiga” flyktingar, till skillnad mot under migrationsvågen 2015. Det skulle inte förvåna mig om åtminstone någon bland deltagarna i manifestationen i Dala-Floda lagt sin röst på SD i senaste valet.
Är det ett uttryck för rasism när engagemanget för flyktingar plötsligt är så annorlunda när flyktingarna kommer från Europa och inte från Mellanöstern?
I någon mening är det naturligtvis det. Men i en annan mening inte. Jag tror att det har en väldig betydelse på vilket avstånd ett krig utspelar sig för hur människor i gemen reagerar. Vanliga människor från Ukraina upplevs helt enkelt som mer lika oss kulturellt än en syrisk flykting eller en förtryckt uigur. Jag har flera gånger hört den repliken fällas i vardagliga samtal: De är ju precis som vi. Frågan är hur man ska se på sådana yttranden.
Jag menar att det man kan kalla för närhetsprincipen är något som finns i oss alla. Människor med samma etniska bakgrund delar fler kommunikativa signaler med varandra. När svenska immigranter anlände till USA kring förra sekelskiftet sökte de oftast upp trakter eller kvarter där andra svenskar redan levde, precis som migranter från Somalia till Sverige ofta söker sig till områden där det redan bor somalier. Det finns något oerhört naturligt i detta. Delad etnisk bakgrund fungerar ibland som ett slags socialförsäkringssystem. Det där är något som jag tror är naturligt betingat hos människan.
Men bara för att något är naturligt behöver det inte vara bra. Empati innebär att i en annan människa känna igen sig själv och leva sig in i den människan. Empati är avgörande för spontan sammanhållning, för medkänsla, för solidaritet. Samtidigt tenderar samma empatiska reflex att utesluta dem som inte kulturellt eller etniskt har ungefär samma sätt att vara på. Vi kan spontant känna ett slags identifikation med en isbjörn som hotas av utrotning, ty isbjörnen har ögon som vi, känner skräck och smärta som vi. Men det är långt svårare att känna empati med de tusentals olika insektsarter som också går mot sin undergång och kanske till och med är ännu viktigare för den biologiska mångfalden.
I den rätt fantastiska boken ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur”, konstaterar historikern Rutger Bregman att empati också är granne med xenofobi – solidaritet med dem som liknar en själv är lättare än med främlingar. Därför drar Bregman också en lans för förnuftets förmåga att zooma ut ur det omedelbara och se sammanhang. Att hat otroligt nog nu kan riktas mot människor med rysk bakgrund i Sverige är ett exempel på att empatin med ett angripet folk ibland också rymmer sin xenofobiska avigsida.
Jag gläder mig åt varje manifestation för det ukrainska folket. Men det är som om vår spontana empati och solidaritet inte lika lätt klarar att ta in andra, mer avlägsna lidandezoner i världen. Det är därför vi behöver förnuftet lika mycket som känslorna. Vi behöver en jämlik tolkningsram för alla dessa skeenden som slutar i blodbad och förtryck. Vi behöver ord som imperialism, antimilitarism, solidaritet och alla de intellektuella svallvågorna kring dem. Närhetsprincipen faller sig naturlig, den är inte fel, men den räcker inte.
Vi behöver sammanhängande ideologier för att klara av att hantera de orättvisor som strömmar emot oss om inte empatin också ska växlas in i glömska och medieskugga eller rentav xenofobi.
