Samma år som jag gick i fyran dömdes tre Boforsdirektörer för vapensmuggling. Luftvärnssystemet Robot 70 hade sålts till Dubai och Bahrain, länder som inte var godkända för svensk vapenexport. Allt avslöjades av Ingvar Bratt, en civilingenjör på företaget som hade börjat ifrågasätta det moraliska i vapenexporten. En mörk kväll dröjde han sig kvar på kontoret och kopierade de dokument om visade hur den hemliga affären hade gjorts upp. Dokument som organisationen Svenska freds sedan kunde använda för att polisanmäla Bofors.

Om en vecka börjar nya regler för svensk vapenexport att gälla. Det införs ett så kallat demokratikriterium. Mottagarlandet måste uppfylla vissa demokratiska principer för att få köpa svenska vapnen, principer som fria val och åsiktsfrihet. Hittills har det bara funnits ett förbud för export om det förekommer ”grova och omfattande” kränkningar av de demokratiska rättigheterna.

Eller förbud och förbud. Det har funnits många undantag från huvudregeln, motiverade av det så kallade säkerhetsläget. Mycket har hänt sedan 80-talet och Boforsaffären. Då ledde export till Dubai och Bahrain till fällande domar och stora skadestånd. Affären skakade Sverige ända upp på regeringsnivå. I dag exporteras svenska vapen till både Saudiarabien och Förenade arabemiraten med regeringens goda minne.

Då på 80-talet talade man fortfarande om vapenexporten som ett nödvändigt ont för att industrin skulle få in pengar för att i första hand förse det svenska försvaret med moderna och högteknologiska vapen, för att Sverige skulle kunna vara neutralt. I dag går en majoritet av det som vapenindustrin tillverkar på export och nästan ingen pratar om att grundregeln faktiskt fortfarande är att export inte är tillåtet och att all eventuell export är ett undantag som måste godkännas. Sverige tillhör nu de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Framför allt vet vi att vapen tillverkade i min gamla hemstad har använts direkt i väpnade konflikter. Vi har sett precisionsgranaten Excalibur och pansarskottet AT4 avfyras av USA i det så kallade kriget mot terrorismen. Trots att Sverige inte får exportera till krigförande länder såldes vapen till USA för sammanlagt 813 miljoner kronor bara under förra året. Allt med hänvisning till det så kallade säkerhetsläget.

Karlskoga har länge haft ett komplicerat förhållande till vapenexporten. När Ingvar Bratt avslöjade Bofors smuggelaffärer blev han spottad på, hans brevlåda fylldes av hatbrev och han kallades för förrädare. När jag intervjuade dåvarande kommunalrådet Sven Gadde (S) – 16 år efter själva affären –  tyckte han fortfarande att Bratt skulle ha hållit tyst om det han visste. För allt som företagsledarna gjorde, gjorde de för att ta hand om de sina. Och gång på gång dyker argumentet upp, att om inte vi gör det så gör någon annan det.

Spår av samma inställning finns i det remissvar som Karlskoga kommun skrev till den utredning som gjordes inför det förstärkta demokratikriteriet. Visserligen behövs det en reglering av exporten, skriver kommunen, men för att industrin som är så livsviktig för orten ska överleva så måste den få konkurrera på samma villkor som företag i andra länder (läs länder som inte har något demokratikriterium). Kommunen skriver också att nedmonteringen av vapenindustrin sedan 70-talet har lett till att Karlskoga är den ort i Sverige som har tvingats riva flest lägenheter. Befolkningen har minskat och det har fattats pengar till nödvändiga satsningar inom den kommunala sektorn. Och av det omställningsstöd som staten utlovade i slutet av 90-talet och början av 2000-talet blev det intet.

I Karlskoga känns vapenexporten in på bara huden. Det var därför som mina klasskamrater gick runt med väskor med texten ”Bofors behövs”. För att deras mammor och pappor skulle få behålla jobbet. Men vad gör det med människor att behöva vara beroende av en sådan verksamhet? Att gå till jobbet och veta att det som tillverkas har ett enda syfte, att döda, och att det också används så. Som företaget Saab Bofors Dynamics skriver på sin egen hemsida om AT4. ”AT4-familjen har visat sig vara ett pålitligt, robust och hållbart vapensystem vilket i hög grad har bevisats i strid. Systemets nyckelegenskaper utgörs av stor träffsäkerhet – vilket i sin tur leder till hög sannolikhet för att målet dödas varje gång vapnet avfyras.” (översatt från engelska, originaltexten finns här)

Så att skärpa demokratikriteriet när det gäller vapenexporten är ett första, alldeles nödvändigt steg. Om staten vill ha svensk vapenindustri måste den ta det moraliska ansvaret. Det ska inte falla på arbetarna. Nästa steg blir att ta ansvar för omställningen så att min gamla hemstad kan plocka ner kanonen från kullen och i stället ställa dit något som är bra för världen och mänskligheten, något att vara stolt över.