En av dem låg i ett område där 54,6 procent av de boende är födda i ett annat land än Sverige. Hos den aktuella hyresvärden hade 100 procent av hyresgästerna i kvarteret svenskklingande efternamn. Nej, så gör inte alla värdar, men det är möjligt.

Lyan jag bor i nu fick jag för att värden glömt att hyra ut den och klickade fram sökande som både föredrog det aktuella området och kunde flytta in bums. Såklart gott för mig som hunnit hamna i andrahandskarusellen och fällde lyckotårar.

Men att jag fått lägenhet är inte flax. Flax utgörs av olika förutsättningar och privilegier. Jag heter som jag gör. Jag har klickat i rutorna som intygar stadig inkomst och jag har haft ett mindre sparkapital att kunna betala en tillfällig dubbelhyra med. Jag har inte kommit med några barn i släptåg, inte heller har jag prickar i några register.

Gamla Boplats är trögt, inte verkligt älskat av någon. Vanliga förstahandskontrakt inom Göteborgs kommun är i skrivande stund 50 stycken, 20 av dem hos privata värdar. Tusentals söker, att få en lägenhet tar flera år. Det är en torr sajt med ett ödesmättat nummer i ena hörnet, alltså de ködagar som är ditt vapen i kampen. När kravet ställdes på att privata värdar liksom allmännyttan skulle fördela lägenheter strikt efter kötid så surnade de. Nu har Fastighetsägarnas medlemmar alltså just tagit i hand med uppstickarsajten HomeQ. Bolaget Balder har redan gått över.

Att logga in på den för göteborgarna nya sajten går snabbt med mobilt bank-ID. Här slutar snart minimikraven, men under frågor och svar kan man läsa att du måste ha en komplett profil för att komma i fråga bland ”spekulanterna”, det är alltså privatmarknadssvenska för hyressökande. Detta innefattar din sysselsättning. Du kan förstås välja olika alternativ, såsom arbetssökande. Om du arbetar måste det intygas med ett signerat arbetsgivarintyg. ”Ladda upp ditt gällande anställningsavtal”.

Djäv... – förlåt, uthyrarens advokat hävdar måhända att det inte är orimligt att värden kan försäkra sig om att det finns medel till hyran. Trixet är bara att arbetsmarknaden för unga inte givet sticker ett arbetsgivarintyg med längre giltighetstid i handen på någon. Och när bostadsbristen ser ut som den gör dristar jag mig att hävda att få värdar kommer plocka ansökningar ur arbetssökandekorgen.

För ett par år sedan tog allmännyttan i Göteborg slutligen bort kraven på inkomstens storlek, samt sänkte trösklarna för dem med betalningsanmärkningar. De flesta prioriterar ändå att betala sin hyra även när ekonomin är skral. Privata värdar kräver inte sällan tre gånger hyran i inkomst. Att bo är en rättighet, men det bryr sig inte marknaden om.

Uppstickarsajten har också kritiserats för att det saknas insyn i vem som får lägenhet, även om alla sökande har en köplats kan uthyrarna välja någon längre ner i kön.

Den som inte köat många år har förstås inte heller mycket att hämta hos Boplats förrän tiden är inne.

HomeQ debatterar själva för att köprincipen gör det omöjligt för unga. Det stämmer. Med den insikten vore det naturligtvis också möjligt att på ett tydligt sätt fördela lägenheter enligt olika kriterier, med friheten att plocka ur kön borde ansvaret följa att fördela en del lägenheter socialt hållbart.

Alltsammans är i grunden en biverkning av ett systemfel. Vi behöver att hyresmarknaden fylls på med nya lägenheter, samt att allmännyttan bevaras och växer.

Det byggs hela tiden, men när privatmarknaden hittar på nya lösningar skapas nya sållningssystem. HSB har till exempel lovat förtur till hyreslyor åt dem som sparar till en köpelägenhet. Mest cyniskt är kanske Riksbyggens försök med att sälja speciella lägenheter till unga under 30. Presentationen är lullig, men i praktiken sållar man fattiglapparna från flaxfolket genom att desperata unga sätter 100 000 kronor i en sorts deposition som de får tillbaka när de flyttar. Det faller under kategorin bostadsrätt och blir på så sätt inte detsamma som att sälja hyreskontrakt.

Ju svårare den privata marknaden gör det för helt vanliga medborgare att få en bostad, desto mindre borde vi acceptera att den får diktera villkoren.

Kommuners planarbete borde också innefatta krav på att nya privata hyresbestånd fördelas enligt specifika kriterier, eller genom den kommunala bostadskön.

Därtill utnyttjas inte nog möjligheterna att kräva att nybyggen inte bara blir hyresrätter utan att de byggs med en standard som möjliggör rimlig hyra. Byggjättarna piper om att de måste gå plus, ingen gråter för att det är synd om dem.

Absurda funderingar om marknadshyror måste överröstas av idéarbete om nya sätt att bygga såväl miljömässigt som socialt hållbara lägenheter. Gärna direkt till allmännyttan. Om framtida hyresvärdar vill stärka sin konkurrenskraft i kampen om att bygga nya bestånd får de bevisa hur kösystemet öppnar och inte stänger dörrar. Och om Löfven nu ger efter och släpper fram fri hyressättning är det då inte hyresgästerna han hjälper.