I Högsby kommun tror ungdomarna att de kommer bli rörmokare, elektriker, lastbilschaufförer. I Danderyds kommun ser ungdomarna andra karriärer framför sig: jurist, ingenjör, arkitekt. Den förstnämnda kommunen, som ligger i Kalmar län, är Sveriges fattigaste. Stockholmskommunen Danderyd är Sveriges rikaste.
I ett klipp på Tiktok besöks de båda orterna av medieprofilen Mauri Hermundsson, som alltså frågar ungdomar om var de ser sig själva i framtiden. Skillnaderna är tydliga: I Högsby ser man en framtid som arbetare, i Danderyd som tjänsteman. Som Sverige ser ut i dag innebär det att de går två väldigt ekonomiska situationer till mötes.
2023 var medellönen för arbetare 30 600 kronor, för tjänstemän 47 000 kronor. Det är ett lönegap på 54 procent (LO:s lönerapport 2024). Tittar man på löneutvecklingen i just Högsby respektive Danderyd ser man också att lönegapet ökar mellan dessa kommuner (SCB).
Varje år gör Konsumentverket beräkningar över hushållens utgifter, alltså ungefär vad det kostar att leva i Sverige. För unga ensamboende är summan för mat, el, räkningar och så vidare 9 500 kronor per hushåll. Men Konsumentverkets kalkyl motsvarar bara omkring 40 procent av levnadsutgifterna – stora poster som boende och transport är inte med.
Om 9 500 kronor är 40 procent motsvarar alltså 100 procent 23 750 kronor. I Högsby är snittinkomsten efter skatt 263 100 kronor per person och år enligt en kartläggning av EFN, baserad på SCB-statistik.
Det motsvarar en nettolön på 21 925 kronor i månaden – alltså mindre än vad som behövs för att gå runt. (I Danderyd, å andra sidan, är nettoinkomsten hisnande 82 508 kronor per person och månad.)
Vi är uppenbarligen inte särskilt intresserade av arbetare.
Det här är en verklighet som gäller många – särskilt arbetare – men det rapporteras skrämmande lite om den. Hur ska en person i den här sitsen våga skaffa barn? Vad händer när man blir sjuk eller om något i hemmet går sönder? Hur ska man någonsin kunna bygga upp en buffert?
I medierna ser vi mycket lite av arbetarklassen överlag. Till exempel visade tankesmedjan Katalys i en rapport från 2018 att arbetare närmast utplånats från svensk television. Detta trots att ungefär hälften av Sveriges yrkesverksamma är arbetare, åtminstone enligt siffror som presenterades 2021 – också dessa av Katalys. Färskare siffror är svåra att hitta, vilket även det kan anses talande. Vi är uppenbarligen inte särskilt intresserade av arbetarklassen.
Även i politiken är arbetarklassen underrepresenterad. Föga förvånande är Sverigedemokraterna det parti i Sverige som har högst representation av arbetare. Det spelar troligen en stor roll i partiets stöd på landsbygden och i småorter.
Ungdomarna i Högsby har antagligen svårt att känna igen sig i såväl nyhetsrapporteringen som de politiska förslagen, för att inte nämna kulturen. Det är medelklassen och överklassen som sätter agendan, fattar beslut, syns och hörs.
Jag menar att det är ett enormt misslyckande – av politiken, av medierna – att försumma arbetarklassen. Människorna som får Sverige att gå runt behandlas som om de vore oviktiga.
Problemet med det vi ser i Mauri Hermundssons klipp är inte att människor har olika framtidsplaner. Det är heller inte ett problem att ungdomarna i Högsby ser en framtid som arbetare, tvärtom: de behövs ju, utan dem fungerar ingenting.
Vad gör det med ett samhälle, att perspektivet är så ensidigt?
Nej, problemet är att arbetare tjänar så oerhört mycket sämre än tjänstemän – och att vi får en tjänstemannakår som nästan uteslutande består av människor som vuxit upp i höginkomstfamiljer. Vad gör det med ett samhälle, att perspektivet är så ensidigt?
På tal om medelklassperspektiv noterade jag häromveckan att livsstilsprofilerna Elsa Billgren och Sofia Wood ska släppa en bok med titeln ”Sommarhemmet”, där de ”genom lustfyllda DIY-projekt och konkreta inredningsidéer visar (...) hur man med enkla och smarta medel kan skapa en vilsam och vacker miljö i ett hem som gjort för ledighet”, enligt förlaget Norstedts.
Oskyldigt, måhända, och jag håller förstås inte Billgren och Wood ansvariga för vare sig inkomstklyftorna eller den skeva medierapporteringen.
Men det är en bok för en bemedlad grupp: ”enkla medel”, jovisst – om du har ett sommarhem. Det har förstås både Billgren och Wood: varsitt sekelskifteshus, på Gotland respektive i Tjusts skärgård, det ena med fyra sovrum och en ”underbar lada för stora fester”, det andra med munblåsta fönsterglas och öppen spis i nästan varje rum.
Och det får man ha. Men ungdomarna i Högsby vågar nog inte ens drömma om det – de har ju inte ens råd att köpa boken. Det borde oroa Sveriges politiker. Ja, inte Billgrens och Woods försäljningssiffror, alltså, utan ekonomin för landets arbetare.
De måste ha råd att leva. Och de borde synas i journalistik, politik och kultur.
