Konst och kultur har en tendens att tvinga vissa människor att uttala sina tysta tankar högt. OS-invigningen i Paris var inget undantag, tvärtom. 

När den internationella extremhögern ställdes inför levande västerländska värderingar – franska revolutionens “frihet, jämlikhet, broderskap” utbyggt med bland annat “solidaritet”, “festivitet” och “sportslighet” – rämnade masken. 

Först var den franskspråkiga världens absolut största artist Aya Nakamura inte välkommen, hon är för svart. När invigningen till slut var ett faktum, Nakamura inklusive, och dragartister från Frankrikes Drag race stått på scen ljöd ramaskriet från Elon Musk till Sverigedemokraternas riksdagsbänk i Sverige. 

“Diktaturerna skrattar åt oss” menade SD-ledamoten Jessica Stegrud på Twitter i ett svar till Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar som hyllade tillställningen.

Och? En sak som just nu skiljer Europa från både Ryssland och Saudiarabien är att vi inte visar en svart ruta i internationella tv-sändningar sekunden en hbtq-person uppenbarar sig. 

Olympiska spelens historia har aldrig bara handlat om de idrottsliga prestationerna. Tävlingen är också världens största skådespel för det som kallas soft power och propaganda. Den mjuka makten, i motsats till den hårda, försöker öka en stats inflytande över andra genom kultur och diplomati snarare än med militär. Begreppet populariserades av statsvetaren Joseph Nye vid Harvard. 

OS-invigningen är ett globalt Eurovision där värdnationen förhärligar sina ideal inför hela världens ögon. Just nu låter det på ytterhögern som om Paris bara erbjöd wokeness och homos, en strategi för att få oss att glömma bredden. 

För vad fick vi egentligen? Lady Gaga i fjädrar, nationalsången, hyllningar till vetenskap och kulturhistoria, testosteronosande metal om revolutionen, Marie Antoinettes avhuggna huvud, en sannolik Assassin's Creed-referens, R’n’B, klubbkultur, Celine-fucking-Dion. Med mycket, mycket mera. 

Bredden är poängen. Europa är en festplats för alla: Din metal, mina dragshows, våra mammors favoritsångerska. Den västerländska efterkrigsfriheten i ett nötskal. 

I kontrast lyfte Kinas imponerande OS-invigning 2008 andra ideal. Över 2000 synkroniserade trumslagare, gigantiska gruppkorografier. Det var vackert lika mycket som det var en uppvisning i styrka genom total och absolut inordning. 

Det är värt att påpeka att ideal inte är samma sak som levd verklighet. Vi kan hylla vad vi vill utan att nödvändigtvis leva som vi försöker lära. 

Frihet klingar naturligtvis en aning ihåligt när OS bland annat leder till att hemlösa trakasseras av polisen, väl påpekat på dessa sidor av vår ledarkolumnist Leo Vene. 

Det fria väst har i årtionden bidragit till andra länders förtryck, just nu i Palestina. Högerextremismen ökar. Rasismen är ett europeiskt faktum och vårt kors att bära. 

Bara för att drag queens står på scen, innebär det att det europeiska livet för hbtq-personer är lätt? Naturligtvis inte. 

Statyer på kvinnliga tänkare minskar inte lönegapet och även vackra byggnader kan byggas av exploaterad arbetskraft.

Ideal är en aspiration. En riktning och en teoretisk idé. Under OS-invigningen visade Frankrike upp sina. Upprördes man av dem är man svaret skyldig: vad i denna bredd vill du censurera? Vilka leende människor vill du inte längre se? 

Vad är ditt västerländska ideal om det inte är frihet för alla?