På morgnarna när jag vaknar öppnar jag ena ögat samtidigt som jag sträcker mig efter min mobiltelefon. Varje morgon, utan undantag, är det absolut det första jag gör. Inte för att kontrollera om jag har missat något samtal eller sms. Inte för att jag är rädd att det under natten har ramlat in något livsavgörande mail. Jag går in på Facebook. Jag är knappt vaken, oftast så trött att jag ser dubbelt men ändå. Om min kille vaknar samtidigt lägger han armen om mig och vill snusa mig i nacken, och jag kan bara tänka på alla statusuppdateringar jag missar under tiden. I värsta fall säger jag det också. Så han får backa med sitt nacksnusande och jag får min stund.
Någon har varit ute och sprungit, en annan har lagat hälsosam frukost. En tredje har varit ute med hunden och en fjärde, sjunde och tolfte har delat artiklar jag inte orkar läsa, gjort något test som ger dem svaret på hur de är i sängen och postat bilder på gulliga katter och hundar i fula hattar och glasögon.
Jag går upp, sätter på kaffe (även om det oftast redan är klart eftersom Joakim tydligen inte fann något skäl till att ligga kvar med mig i sängen), går på toaletten, sätter på mig min fula morgonrock och går ut på balkongen för att röka. Och kollar Facebook.
Okej. Någon har varit ute och sprungit, en annan har lagat en hälsosam frukost. En tredje har varit ute med hunden och en fjärde, sjunde och tolfte har delat artiklar jag inte orkar läsa, gjort något test som ger dem svaret på hur de är i sängen (Undrar hur jag är i sängen? När låg jag sist? Var det kanske inte nacken han ville snusa mig i förresten?) och postat bilder på gulliga katter och hundar i fula hattar och glasögon. Och nu har visst Maria vaknat också, för hon har lagt ut en bild på sin kaffekopp. Se där ja.
Joakim har satt sig vid teven. Så fördummande. Där sitter han i sina slitna kalsonger och glor på något som varken ger eller lär honom det minsta. ”Du slösar bort din tid vid den där dumburken” säger jag, den allsmäktiga, ofelbara och loggar in på Facebook. Konstigt att inte Lena checkat in på jobbet ännu. Kan hon ha försovit sig?
Barnen sitter på sonens rum och glor in i ett dataspel. Jag ställer en fråga om gympakläder, fruktburkar eller flöjtlektioner och får inget svar. ”Stäng av den där datorn!” ryter jag.
”Stänger du av mobilen då?” Säger min åttaåring. Magen drar ihop sig i kramp.
”Inte tjafsa nu” svarar jag och lägger snabbt ifrån mig mobiltelefonen på bänken. Den ultimata mamma-frasen när man inte orkar ta en diskussion. För inte skulle väl jag utnyttja min föräldramakt för att slippa bli ifrågasatt och behöva stå till svars? Vad skulle jag förresten behöva stå till svars för? Jag gör ju inte något olagligt precis.
Teven står på för högt i vardagsrummet, jag får huvudvärk. Herregud, är han döv där inne på något sätt? Jag rycker åt mig dosan och sänker fem snäpp. Han tar tillbaka den och höjer ett snäpp, till tio. Ett jämnt nummer måste det vara, är det ett ojämnt får han panik. ”Är du medveten om att det där är ett sjukligt beteende?” frågar jag samtidigt som Facebook plingar till igen. Lena har kommit fram till jobbet, hon checkade just in. Och Lasse har gillat min kommentar på Evas status.
”Mamma!” Trettonåringen blänger på mig. ”Du hör ju inte vad man säger!”
Gud, jag måste sluta ha näsan i telefonen hela tiden. Så att ungarna slutar gnälla på mig menar jag. Och sen är det väl lika bra, så att man inte halkar dit och blir beroende eller så. Det händer ju att folk blir det, har jag hört.
