Nu är valet avklarat. Och vi vet att det häpnadsväckande – fullkomligt felaktiga – citatet alltså kommer från en av företrädarna för Sveriges andra största parti.

Jag tänkte på detta när jag i helgen som vanligt kollade på några tv-sända La Liga-matcher. Kanske har även du hört om påhoppen mot en av världens just nu bästa spelare, brasilianska Vinícius Júnior? Den unga spelarens utveckling de senaste åren har varit fantastisk och han gör allt fler mål. Jag jublar! De som hejar på andra lag är självklart inte lika glada. Men vad händer? En rasistisk hatkampanj riktas mot spelaren, med fokus på hans segergest: han dansar nämligen när han gör mål – och det anses inte normalt. Hatet har vuxit så starkt att när C-more klippte in bilder inför derbyt mellan Real Madrid och Atlético de Madrid i söndags sågs en gigantisk skara fotbollsbesökare som hoppade och skanderade ”apa!”, riktat mot Vinícius Jr.

Men det som berör mig mest är inte att människor 2022 i Europa hoppar och skanderar rasistiska glåpord. Det är att brasilianska fotbollsspelare i olika ligor runtom i världen visar solidaritet med Vinícius Jr; plötsligt dansar nästan alla som segergest.

Och där har vi en nyckel till vad som betyder något när Sverige nu har blivit blåbrunt. Vi är fortfarande många och starka, även om de blåbruna fått en knapp majoritet i riksdagen. Att vi nu står upp mot rasism, för alla människors lika värde och för en nödvändig klimatomställning är viktigare än någonsin, och vi behöver se varandra, stötta varandra och faktiskt, vill jag tillägga: vara extra snälla mot varandra.

Jag minns 1990-talets hårda vindar då Ny Demokrati kom in i riksdagen, Vitt Ariskt Motstånd härjade och Lasermannen sköt skarpt. I backspegeln kan jag tänka att vi som formerade en antifascistisk motståndsrörelse på 90-talet samtidigt glömde bort att vara snälla mot varandra – motståndet blev ganska präglat av något slags tuffhets-ideal. Nu kan vi bättre. Vi måste kunna bättre. En annan värld är möjlig.

För som Expos chefredaktör Anna Fröjd kommenterar valresultatet: ”Det kommer att bli ett hårt slag för Sveriges minoriteter – för alla med utseende, religionstillhörighet, kultur, rötter och sexuell läggning som inte platsar i det Sverige-demokratiska nationsbygget. Den liberala demokratin med rättigheter och jämlikhet som kärnvärden kommer att utmanas.”

Och jag befarar att Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, har rätt när han, häromdagen i SVT Aktuellt, uttryckte oro för att extremistiska krafter ska få vind i seglen med anledning av partiets framsteg. Han tar exempel från andra länder, som att när Donald Trump vann valet i USA 2016 så steg det rasistiskt motiverade våldet märkbart i USA och när Storbritannien röstade för Brexit, som också handlade en del om migration, ökade också det rasistiska våldet. 

Silberstein förtydligar: ”Jag menar inte att Sverigedemokraterna på något sätt uppmanar till våld mot invandrare, men jag tror det finns en risk att det uppstår ett klimat där många människor som har rasistiska attityder känner en större frihet att säga saker och möjligen också agera våldsamt mot minoriteter.”

När Jimmie Åkesson gick in i SD var det ett klart nazistiskt parti. Vart utvecklingen tar vägen nu beror till stor del på hur alla vi som värnar demokratin agerar. Att vi som journalister fortsätter granska och att vi som människor – rörelser – fortsätter bjuda motstånd, är viktigare än någonsin.