Ledare: I brist på annat

Hennes röst må darra, men hennes budskap är starkt och klart. Så löd en av analyserna på det tal om kvinnors rättigheter som skådespelerskan, tillika FN-ambassadören, Emma Watson höll inför FN:s fullsatta generalförsamling i New York förra veckan. Precis som varje gång en kvinna sticker ut hakan var reaktionerna lika delar euforiska som pessimistiska. ”Är hon verkligen rätt kvinna för jobbet?” och ”vad gör det för skillnad” var några av kommentarerna som fälldes strax efter att hon erhållit stående ovationer från i princip hela jordens kvinnliga befolkning. Även Emma Watson ställde sig denna fråga, men svarade bättre än någon annan ”om inte jag, vem?”

När Beyonce för drygt två månader sedan uppträdde på MTV Video Music Award framför åtta meterhöga bokstäver som tillsammans bildade ordet feminist – samtidens mest bespottade och debatterade uttryck – skedde samma sak. Man frågade sig vad ett sådant statement gör för nytta i en värld där majoriteten inte ens vet att Queen Bey existerar. Men ”om inte hon, vem?” Uppträdandet blev dessutom mer ikoniskt, och kanske även ironiskt, när det visar sig att skådespelerskan Sofia Vergara under samma gala roterades på scen som ett vertikalt grisspett, med syftet att ”ge folk något trevligt att titta på”. Epic fail för det påhittet.

Trots ovan nämnda lilla fadäs blåser det feministiska vindar över stora delar av världen. Få har väl missat Fi:s framgångar i samband med supervalåret. Kanske var det informationen att Sverige beräknas vara jämställt först 2205 som fick demokratiska kvinnor och män att hasta till valurnorna, kanske var man bara trött på att kvinnor inte riktigt når hela vägen fram, trots stora ord och vackra löften. Nu räckte det inte hela vägen fram till riksdagen, men väl till två mandat i kommunfullmäktige i Malmö och hela fem mandat i Simrishamn. När denna text skrivs är det inte klart vilka som blir ministrar i den nya regeringen, men Gudrun Schyman som jämställdhetsminister vore väl inte helt fel? Det vore åtminstone uppfriskande i denna eviga gubbvärld.

Dessvärre upplever inte resten av världen samma ”flyt”. Bara det senaste året har nyhetsflödet dominerats av masskidnappning av 300 skolflickor i Nigeria, massvåldtäkter i Indien och Kongo, massmödradödlighet i Sierra Leone och aldrig sinande global trafficking med minderåriga. Givetvis kan inte Emma Watson och Beyonce, och uppenbarligen inte ens Gudrun Schyman, starta en global social och politisk rörelse för feminismen och göra allt ogjort, det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, inte om en popularitetstävling. Men framgångsrika rörelser behöver stöd, vare sig det är från gräsrotsnivå eller Hollywoodkändisar. Och då tar man vad man har, i detta fall kvinnor som står upp för vad de tror på och på så sätt blir en förebild för tusentals kvinnor över hela världen. För om inte de, vilka?