Jag har alltid varit starkt kritisk till injektioner och ingrepp i skönhetssyfte. Redan som ung tog jag högljutt avstånd från kvinnosläktets olika grader av kreativitet för att optimera det yttre, även om jag själv inte lyckades stå emot (men för min del blev det ätstörningar i stället för botox). 

Nu, när jag sedan många år är frisk, tänker jag varje dag på att försöka vara en sund förebild för unga tjejer. 

Jag ställer det kravet på min mamma – jag skulle bli oerhört besviken om hon började med botox eller fillers – och jag vill att mina eventuella barn ställer samma krav på mig. 

Diskussionen är inte ny. Men på senare tid har det blivit allt tydligare att vi gått in i en ny era, antagligen till följd av sociala mediers ökande utbud och tempo. 

"Jag måste ta reda på vad hon har för botoxrutin."

"Jag blir så glad av att se riktiga, mänskliga tänder."

"Stefani Joanne Angelina Germanotta Kardashian."

Det här är sådant jag fångat upp på Tiktok och X den senaste tiden. I den nya eran vill vi alltså veta vad kändisarna har för botoxrutin, inte bara sminkrutin. 

Vi blir glada när vi ser kändisar som inte har kritvita tandfasader utan helt vanliga tänder: ojämna och gulvita. 

Vi har svårt att skilja människor åt eftersom strävan efter perfektion leder till någon sorts generiskt låtsasutseende: smal näsa, fylliga läppar, utslätad panna, insjunkna kinder. 

Jag vet inte vad vi ska kalla den här tidsperioden men det står i alla fall klart att den är både sorglig och skadlig. 

Och jag tror att den handlar om kontroll, om krishantering. Om att försöka få ordning på det som går i en tid av kris och osäkerhet och allting, överallt, hela tiden. Det finns något renande, något tröstande, i att skrubba huden röd och bygga en blank fasad med hjälp av avancerade syror och krämer. Det är kanske bara ännu ett sätt att stå ut. 

Nästan alla unga kvinnor (16–29 år) känner negativ press på grund av dagens skönhetsideal, enligt organisationen Tjejzonens rapport Hyperidealen 2024. Åtta av tio har komplex som begränsar dem i vardagen. 

I en kommande studie från Karolinska uppger sex av tio tjejer i högstadie- och gymnasieålder att de hittat nya fel på sina kroppar efter att ha använt sociala medier. 

Samtidigt råder en hudvårdstrend bland unga tjejer, ofta bara elva, tolv år gamla, något som inte bara leder till hål i plånboken utan även till skador på huden. Det är oroande, menar hudvårdsterapeuter.

Men varför skulle tjejerna lyssna på kvinnor som själva har badrumsskåp fulla av svindyra skönhetsprodukter eller pannor utan rynkor? Och hur ska de orka stå emot den reklam som syns, inte bara i traditionella former, utan också genom influencers samarbeten och skönhetsvarumärken? 

Det finns konkreta åtgärder vi skulle kunna ta till för att på en övergripande nivå motverka den eskalerande skönhetsstressen. Vi kan till exempel lagstifta om krav på märkning av retuscherade bilder, något en klar majoritet av unga kvinnor vill. 

Men allt kan inte lösas genom regler och förbud. Det vore kontraproduktivt, och rent krasst: omöjligt. Sociala medier är en del av livet och det är svårt att ställa sig utanför ett så bärande element av samtiden. Och skönhetsideal är sällan konkreta, men däremot snabbrörliga. Ämnet är minst sagt komplext. 

Jag vet att det är svårt att stå emot när idealen, kraven – självhatet – letar sig in, gör sig hemmastadda. Men om ingen längre orkar göra det finns ingen gräns för hur långt den här optimeringen av utseendet kan gå. 

Vi skapar ett samhälle där ingrepp som botox och fillers inte ifrågasätts, utan snarare förutsätts. Där det blir tabu att inte åtgärda de påstådda bristerna, att inte optimera det som går att optimera.

Ja, det är upp till var och en att ta dessa beslut. Men det är dags att vi frågar oss själva vilken värld vi vill ha, och vad våra ord är värda när vi säger en sak och gör en annan. 

Vid någon punkt slutar ett problem vara en individfråga, ett orosmoln i periferin, och jag tycker mig se den punkten nu. 

Nu, när 72 procent av unga kvinnor mår psykiskt dåligt, antalet unga flickor med ätstörningar fördubblats på tio år och sexåringar säger att de ser tjocka ut. Det är ett startskott.

På vad? Jag vet inte. Jag vet bara detta: 

Livet erbjuder så mycket annat än den ouppnåeliga perfektionen, så mycket annat att drömma om, gråta över, ägna sig åt, lägga pengar på. Vi har egentligen allt vi behöver, om vi bara kan acceptera de vi är.