Vart tredje år är det nämligen Focac-möte (Forum on China-Africa Cooperation) och det är där de kinesiska investeringarna i Afrika för de kommande åren kungörs. Biltrafiken i Peking hade stängts av för att garantera en blå himmel och sextio miljarder dollar annonserades ut i olika projekt.
Världens största damm ska byggas i Etiopien, ett nytt Silicon Valley utanför Nairobi, en hamn i Tanzania som kommer att bli Afrikas största och Suezkanalen ska breddas med 3.5 mil, för att nämna några av de kommande byggprojekten. Jämför detta med Donald Trumps uttalande om att hela Afrika består av ”skitländer” och Melania Trumps försök att rädda det hela genom att ”åka på humanitär turné i Afrika och hjälpa barnen” så kan ni gissa vilken stormakt som tas på allvar just nu.
För även om lånen från Kina inte håller samma takt som för några år sedan, är det uppenbart att de fortfarande är motorn bakom de största afrikanska infrastruktursatsningarna. Då västs banker och finansinstitut som IMF kräver politiskt inflytande och privatiseringar, beviljar Kina både direkta investeringar och lån utan att kräva förnedrande motprestationer. Det enda kravet är ofta att kinesiska företag får ta hand om byggandet. Samt att länderna inte erkänner Taiwan, vilket är ett lågt pris att betala. Dessutom är räntan låg, särskilt till de fattigaste länderna.
Det är bara en sak: Skulden.
I april varnade IMF för att 40 procent av länderna på den afrikanska kontinenten har en riskfylld skuldnivå, och den största anledningen är just de kinesiska lånen. IMF och Världsbanken pressar Kongo och Sierra Leone att inte ta kinesiska lån, USA:s statssekreterare kallar detta ”oacceptabelt” och Wall Street Journal (!) citerar Lenin och varnar Afrika för att de farliga kinesiska imperialisterna. Ja, de skriver faktiskt så: imperialister!
Handelskriget mellan USA och Kina har nått Afrika, och det är inte svårt att se vad som ligger bakom den plötsliga amerikanska oron för de afrikanska ländernas väl och ve. Och tittar man närmare är skuldnivåerna inte alarmerande höga – i inget afrikanskt land överstiger de 100 procent av BNP. Snarare är det USA:s skräck för minskat inflytande som ligger bakom.
Men frågan behöver ändå redas ut: Är Kina imperialistiskt?
En kolonialmakt är det ju inte i Afrika, eftersom i en koloni tar man över statsmakten samt förflyttar sin egen befolkning till det koloniserade landet. Dock uppfyller Kina några av Lenins klassiska definitioner på imperialism. Varuexporten har gett ett överskott av kapital som måste få ett utflöde någonstans. Den kinesiska staten, som omfattar både banker och industri i monopolställning, använder kapitalet för att skapa en ny ”Sidenväg” (Belt and Road Initiative) från Peking till Rotterdam genom Asien och Afrika och som omfattar hamnar, flygplatser, vägar och järnvägar avsedda att kunna forsla råvaror till Kina. Avsikten är dels att sätta överflödskapitalet i arbete, dels att lättare kunna importera råvaror till industrin men också försörja sin befolkning (Kina har 20% av världens befolkning men bara 6% av dess vatten och 9% av dess jordbruksmark) och dels att skapa marknader för att dumpa exporter.
Men är Kina alltså imperialistiskt? Nej, jag håller med Andreas Malm här: imperialism kräver en militär invasion. Imperialism är inte kapitalism i allmänhet, utan att med våld invadera ett land, avlägsna ledaren och underkasta landet sina egna marknader. Kina har än så länge bara en militärbas: i Djibouti. (Där för övrigt också USA, Japan och Italien har varsin bas.) Ryssland har nio stycken: åtta i Östeuropa och en i Syrien. USA har åttahundra.
Man kan alltså inte kalla Kina imperialistiskt – dock är det en ojämlik relation och en extrem handelsobalans mellan Kina och de afrikanska länderna. En fruktbar teori att använda sig av här är André Gunder Franks teorier om förhållandet mellan metropol-satellit. Där den afrikanska kontinentens roll är att exportera råvaror och importera färdiga produkter. Förhållandet import-export i till exempel Uganda är 22:1 – för varje dollar de exporterar, importerar de 22 från Kina. Därför beslöt de afrikanska ledarna sig för att använda årets Focac till att kräva en förändring. De vill inte längre bara vara råvaruexportörer. De kräver ett överförande av know-how och investeringar i tillverkningsindustri. De vill inte bara vara gruvor och vägar därifrån.
Responsen blev sådär. Den kinesiska ledningen lovade att afrikanska länder ska få ställa ut gratis på Kinas internationella importexpo samt skapa program för att marknadsföra afrikanska produkter i Kina. Förmodligen kommer det inte bli stora förändringar. Och risken med lån är ju att det går som i Sri Lanka: när regeringen inte kunde betala tillbaka lånen, fick de ge över rätten till sin största hamn till Kina. Där kan vi tala om – inte imperialism, men nykolonialism.
