Det konstaterar Pernilla Parding, programansvarig för socialt hållbara bostäder på Stockholms Stadsmission, i en intervju med Dagens Arena. Hon berättar att den strukturella hemlösheten och de höga trösklarna för att ta sig in på bostadsmarknaden har fått Stockholms Stadsmission att själva agera, och de bygger nu ett eget hyreshus för de mest utsatta. Bygget beräknas starta i februari 2023 och de första inflyttningarna förväntas äga rum första halvåret 2024.
Den här typen av nyheter gör mig förstås glad, precis som andra liknande berättelser om människor som agerar i bostadsfrågan bortom klipp och bostadskarriär. Ett exempel på det är kooperativet Egnahemsfabriken Tjörn. I en intervju med ETC:s ekoinredningsmagasin Kloka hem säger Tinna Harling från kooperativet att byggandet i Sverige idag framför allt är inriktat på att nå människor som kanske sålt sin villa och har råd att köpa ett dyrare boende. Det vill Egnahemsfabriken ändra på. Deras utgångspunkt är att alla ska ha råd till ett eget boende – gamla som unga, svenskar som nyanlända. Och hemmen ska byggas tillsammans!
Samtidigt som jag gläds åt initiativ som dessa vet jag att de utgör undantagen. Den stora bilden är en annan, vilket blir påtagligt när jag läser en ny rapport från Hyresgästföreningen som visar hur svårt det är att komma in på bostadsmarknaden. Ensamstående klarar endast hälften av hyresvärdarnas krav för att få hyreskontrakt, och ensamstående föräldrar klarar endast tre av tio krav. Ofta är kraven striktast hos de privata hyresvärdarna – vars andel har ökat till följd av massiva utförsäljningar – och de kan kräva att inkomsten är upp till 3,5 gånger hyran.
Vad det betyder i praktiken kan vi läsa om när media lyfter upp enskilda människoöden. Som när dagstidningen Dagens ETC nyligen träffat en våldsutsatt mamma med fyra barn. I desperat jakt på bostad fick hon tag på en tvåa i andra hand genom ett lägenhetshotell. Hyran: 16 400 kronor i månaden för 59 kvadrat.
Det hade inte behövt vara så. Det har inte alltid varit så. En gång i tiden fanns en politik för bostäder åt alla. Den stod arbetarrörelsen för. Progressiva akademiker och tiotusentals gräsrötter inspirerade det socialdemokratiska partiet – som faktiskt agerade och gjorde skillnad. 1946 klubbade riksdagen igenom en stor bostadsreform som bars upp av tre pelare: en kommunal allmännytta som drevs utan vinstintresse; en hyresreglering som senare övergick i ett system som innebar kollektivt förhandlade hyror, och viktigast av allt; en statlig finansiering av bostadsbyggandet genom generösa lån med lång amorteringstid och låg ränta. Självklart gjorde detta skillnad. I mitten av 1970-talet hade bostadsbristen utraderats och gett svenskarna världens högsta boendestandard.
Men detta är alltså historia.
Det är lätt att få intrycket att det enda hoppet står till eldsjälar som Stadsmissionen och Egnahemsfabriken. Men i grunden handlar bostadsfrågan om något annat. På Socialistiskt forum (som nyligen ägde rum i ABF-huset i Stockholm) mötte jag ekonomen och debattören Agneta Stark. Hon var där för att tala om grundlagarna, och efter att hon hållit sitt anförande är hon påtagligt upprörd. Hon spänner ögonen i mig och frågar om jag visste att rätten till bostad är inskriven i våra grundlagar.
Nej, måste jag svara.
Du är inte ensam, konstaterar Agneta. Hon citerar en mening i andra paragrafen i regeringsformens första kapitel för mig: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”
När bostadsbrist nu råder i stora delar av landet och hemlöshet är ett faktum är det alltså oförenligt med våra grundlagar!
Kanske är det dags att titta på Spanien där människor i massor ockuperar tomma hus, som i de flesta fall ägs av banker.
Under 1980-talet fanns en husockupationsvåg i Sverige, som ifrågasatte bristen på en bostadspolitik som ger alla ett boende de har råd med.
När politikerna vägrar inspireras av eldsjälar och följa våra grundlagar – då behöver vi tänka utanför boxen.